Jag är en stor fet bluff!

Så känns det väldigt ofta...


Jag känner mig som en bluff för att


- Jag kan inte alltid stå för det jag säger i praktiken, jag kämpar men det går inte alltid hela vägen

- Jag kan inte sluta tänka negativt om mig själv

- Varje gång jag går upp i vikt hittar jag på ett nytt sätt att kompensera, biter mig själv i rumpan

- Jag är fullständigt livrädd hela tiden

- Jag känner mig för tjock för att kallas sjuk


Mitt förnuft, jo det finns trots allt någonstans där ibland, säger ju att den här bluffkänslan är helt galen. Det är anorektiska, ätstörda elaka tankar som har nästlat sig in och genomsyrar mig med feghet, rädsla och en motvilja att bli frisk.

Någonstans här i mitten på väg upp, där jag inte längre gör allt för att fortsätta vara sjuk, nu när jag kämpar emot och ifrågasätter och går emot min sjukdom. Ja då krockar man med helt andra känslor och frågor än tidigare.


Kommer jag någonsin acceptera det jag ser och känner gällande mitt yttre?

Kommer jag våga gå upp mer i vikt, när ska det stanna, jag är ju stor så det räcker och blir över nu?

Vad händer sen, när det inte syns längre?

Vem är jag utan den här sjukdomen?


Det är fruktansvärt olustigt, skrämmande och totalt nödvändigt att genomgå detta. Det finns inga alternativ, eller jo, stanna kvar i sjukdomen men det har ett högt pris, mitt liv.


Andas. Fokusera här och nu. En sak i taget. Målet är ju att bli helt frisk, det gör ont när knoppar brister. Tänk om tänk rätt.

.