Att bestämma sig är steg 1, har man inte bestämt sig kan man fortsätta rikta fokuset på just det, annars slösar man bara bort tid på att försöka bli frisk. Har man inte bestämt sig fullt ut så kommer man ändå bara bita sig själv i rumpan.
När man väl har bestämt sig, börjat tugga, ja då är man på väg. Svårare än så är det inte.
Eller?
Självklart kommer ju alla kroppsliga symptom, ångest. Ätstörningen kommer protestera, hela ens värld kommer vändas upp o ned. Eller fel, ätstörningens värld kommer att göra det. Det är den stora skillnaden, som man får påminna sig om när det känns som jävligast. Det är inte jag som mår skit, det är min sjukdom som gör. Bra!
På det sättet är det något positivt att det är helvetet själv när man väljer att göra resan tillbaks. Helvetet i sig visar ju att vi gör rätt, right. Vissa saker gör ont, vissa saker kanske ska göra ont, lämna ett ärr.
Som jag har sagt förut, visst är den här sjukdomen helvetet på jorden men samtidigt är den det bästa som hänt, det står jag fast vid. För att leva livet halvdant, glaset halvfullt, utan att uppskatta det fullt ut. Vad fyller det för poäng, mer än ren och skär överlevnad.
Man får försöka uppskatta att det gör ont att bli frisk för det är just den smärtan som kommer leda till att man blir fri. Smärtan visar att vi gör rätt!
Har en groda i köket, barnen kallar den för mammas matgroda. Den har sån skön laid back stil, påminner om att det är just den attityden som ska gälla inför maten och ätandet i husets hjärta - köket.
Avslappnat, tillbakalutat och med ett leende lite på sniskan.
.
Så sant! Det var precis det jag skrev i en tidigare kommentar till dig, när man kämpar på riktigt kommer ångesten men det är också ett tecken på att man gör rätt och är på väg mot det friska och fria livet:)! Det är precis tvärtom, ångest i stunden, belöning på sikt. Går man med ätstörningen lindrar det i stunden men blir ett helvete på sikt. I varje ögonblick har vi ett val, du bestämmer vilken väg du tar.
SvaraRaderaDet du skriver är så rätt, och din syn på mat är en inspiration. Resan ner i anorexins klor var så mycket enklare än att bryta sig loss från den. DEt är så svårt att gå vidare :(
SvaraRaderaAnonym... (xA?) Du har så rätt så rätt och det är ju så svårt att inse det mitt i ångesten. Man måste välja innan, för att kunna möta den, det tror jag är viktigt. Redan innan inse att det här, det kommer kännas, göra ont! Men det kommer leda till något bra...
SvaraRaderaJ... tack fining... o du, det är egentligen inte svårare än man gör det. JA det är inte lätt men det är inte lätt att vara sjuk heller, inte i långa loppet, som kortsiktigt bedövningsmedel JA men inget mer än så. Du kan du med!!
Jag går en utbildning där ledorden hela tiden är "Det är inte svårt, det är bara nytt!" Det var jäkligt frustrerande i början när jag och alla andra svor över de nya momenten vi skulle lära oss. Vi muttrade "Det är VISST svårt". Nu när vi börjar bemästra delarna inser vi att det faktiskt inte var svårt, det var bara nytt. Och genom att tänka så har vi också gjort det lättare för oss. För när vi tänkte att det var svårt satte vi käppar i hjulet för oss själva, vi sa redan innan att "det här klarar vi inte". Genom att istället tänka "det är inte svårt, bara nytt" öppnar vi upp för att det faktiskt inte är dömt att misslyckas och vi blir istället nyfikna på att prova det nya. Jag ska försöka applicera det tankemönstret även på ätandet. Det är inte svårt, det är bara nytt. Och med det sagt ska jag gå och äta en ny sak ;) //Maaria
SvaraRadera