Det gör ont...

Tillsammans med C bestämde vi förra veckan att jag ska äta en skiva bröd varje morgon. Jag har enormt svårt för kolhydrater, jag vet inte varför men det tillhör helt klart min ätstörning. Vissa kolhydrater tycker jag är tråkiga och känns därmed onödiga, detta har nu gått så långt att jag faktiskt inte vet vilka kolhydratrika livsmedel jag faktiskt gillar längre.


Som ett litet barn på nytt får jag alltså utmana mig själv, prova allt och göra om - göra rätt!


Bröd kan verkligen vara asgott. Men det triggar också hunger, det vet säkerligen C som har lurat i mig detta. Samtidigt försöker jag påminna mig om att den här hungern som jag känner, den hade inte funnits där om jag varit frisk, fysiskt frisk. Jag är övertygad om att alla med en ätstörning, vilken det än må vara, är livrädda att inte kunna sluta äta.  Anorektiker är rädda att det aldrig ska ta stopp, att det ska övergå i övervikt eller bulimi.


Så är givetvis inte fallet, äter man normalt, så känns det allt annat än det men det är kroppens reaktion på vad vi gjort med den under lång tid. Det kommer ställas tillrätta om man bara låter kroppen få vänja sig igen, även psyket. 


För att citera en gammal favorit, Karin Boye - Det gör ont när knoppar brister

Förmiddagens mellis! Trots att jag redan ätit dagens brödranson så fortsätter jag att göra om och rätt. 

Fullkornsklämma med basturökt skinka, gurka och philadelphiaost. En skål med Keso - äpple, päron vanilj.

Supergott!!

Mätt och ÖM i magen men man får se det för vad det är och vart det ska leda, right?

.