Svar del III - Familjen och Jobbet

Mina nära och kära, som står utanför, sjukdomens åskådare.



Hur har din familj reagerat ang din äs? Stöttar de dig?

Oj, det här är en svår och lite känslig fråga.

Min familj, mor, far och yngre syster, de finns där och jag vet och känner det. De bagatelliserar det inte och tycker inte att jag ska skärpa till mig. Men de har nog haft det svårt, och har svårt än att förstå. Det är inget jag någonsin kommer kräva av någon heller för den delen. Det är en omöjlighet att ha full förståelse för något man själv inte har drabbats av, precis som jag aldrig kan förstå fullt ut hur det är att vara på min åskadarbänk.

I min familj har vi aldrig direkt pratat om känslor. Men det har heller inte varit tabu och inget jag direkt har saknat. Var sak har sin plats på något vis och mitt känsloliv delar jag mest med min make och mina barn och givetvis genom bloggen till viss del.

Så stöd känner jag absolut, jag vet att de finns där och jag vet att de bryr sig. Det räcker fint för mig, jag är oerhört tacksam för det.

Familjen på min makes sida är av naturliga skäl lite bakom min egen. Men även där känner jag stöd och förståelse i den mån som går. Min svärmor har regelbundet skickat peppande mail och själv vidgat sina vyer och insikt om detta onda. Något jag uppskattar enormt. Engagemanget.

Sen kan jag nog tillägga att jag tror att mitt bloggande har visat dem alla en annan sida, dels av mig men framför allt hur lömsk och lurig den här sjukdomen är. Jag gissar att jag har öppnat deras insikt lite och fått dem att förstå komplexiteten i det här, att det är just en sjukdom och inte ett val.



Undrar också hur du har löst det med jobb kontra sjukskrivning? Myndigheters bemötande? Vet kollegor och hur blir bemötandet därifrån?

Maken släpade mig bokstavligen i håret till äs-mottagningen, som jag hade klippt banden med för nästan 6 år sedan. Detta var i slutet av augusti och det första jag fick höra var, förutom min diagnos, att jag hade ett val, jag kunde bli sjukskriven om jag ville och kunde använda den tiden för att bli frisk med deras hjälp och stöd. Direkt slog jag det ifrån mig, så sjuk var jag inte, så sjuk är jag inte.

Men det gick bara några dagar och sen insåg jag att jag klarar inte att jobba, hålla den höga koncentrationen som krävs i min yrkesroll. Göra att bra jobb gentemot andra och samtidigt sköta mig själv och min familj. Bara familjen i sig är ju ett heltidsarbete.

Så jag blev sjukskriven på heltid, utan att passera gå. Jag har under hösten haft en träff med försäkringskassan, ett möte som jag personligen tyckte var skitjobbigt - skulle jag behöva bevisa för dem att jag var sjuk? Men de var oerhört tillmötesgående och har aldrig krånglat, inget ifrågasättande och utbetalningar och annat har gått helt smärtfritt.

Mina kollegor blev nog inte direkt överraskade när jag försvann, underbara som de var fick jag till och med blommor och en lapp av saknad. När jag är där och hälsar på känner jag ingen press att komma tillbaks, utan mer än välmenande kram att ta hand om mig. Däremot känner jag kanske inte helt fullt att de förstår, jag är livrädd för den dagen när jag blir såpass fysiskt frisk att de tror att jag automatiskt då är normal igen och att kraven, förväntningarna kommer sättas efter detta. Även kollegor sitter ju på min åskådarbänk, dock ett par rader längre bak än min familj.

Jag skäms oerhört inför kollegorna dessutom. Detta är inte deras fel, men jag skäms. Jag borde ju veta bättre, vuxen, professionell, jag ska ta hand om patienter, inte vara en patient. Jag ogillar när människor tycker synd om mig eller tassar på tå runt mig. Jag är rädd för att ses som en sjukdom och inte bara Hanna, samtidigt som jag är rädd att vara just Hanna - utan sjukdomen.

Men vem har sagt att det ska vara lätt - för någon.

Man må känna sig ensammast i världen när det gäller den här sjukdomen - tyvärr, i vissa fall, är det ju det sista man är, åskådarbänken existerar och de har inte själva valt att se detta onda från den där bänken.

Sjukdomen har placerat dem där, precis som den har placerat mig i det här.

.

Dessa finingar kom med bud i början av min sjukskrivning - tacksam

.