Kärleken man känner till sina barn går inte beskriva i ord och är en känsla som kan vara svår att förstå om man inte har fått möjligheten att få uppleva den. Uttrycket Egna barn - andras ungar, ja det ligger något i det. Att man själv är någons barn, hur vuxen man än blir så är man ändå någons barn, det är något man får påminna sig om, särskilt när man själv är mamma.
Hur känner du inför dina barn, är du inte rädd för att de ska ta efter? Kan inte det vara en tillräcklig motivation till att göra det du behöver för att bli frisk och fri?
Min allra största skräck är givetvis att mina barn på något sätt ska påverkas av min sjukdom och hur den uttrycker sig. Därför är jag väldigt noga med, har alltid varit och kommer alltid vara, att aldrig någonsin prata om vikt, lägga värderingar i eget eller andras kroppsliga yttre eller använda ord som tjock, fet och liknande. Jag är försiktig med hur jag uttrycker mig i ord, jag kommer aldrig ge dem tankar att spinna vidare på. Kompensationsbeteenden som andra tar för givet kommer hållas långt ifrån mina barn.
Däremot är det oundvikligt att hålla undan tårar ibland, att upprätthålla ett ständigt happy face är omöjligt och säkerligen heller inte hälsosamt. Därför försöker jag släppa in barnen i det här till en viss gräns. Jag svarar på deras frågor ärligt när de undrar om mamma är ledsen. Jag tar fram mina friska sidor och förklarar för barnen att kroppen behöver mat, att om man inte äter på ett bra sätt då mår man inte bra. Jag vill inte hyckla, tänker inte låtsas för mycket, barnen förstår mycket men än man tror och de gör ju inte som man säger utan som man själv gör som sagt.
Självklart är barnen en oerhörd dragkraft till ett friskt liv! Men återigen, detta är inget val därför är det inte så enkelt att det räcker med en stark motivator. Det är en rad olika faktorer som krävs för att bli frisk. Dels den egna insikten, viljan och sen modet. Hjälp utifrån och en livsförändring som ska vara hållbar och bestående.
Sammanfattningsvis kan man säga att barnen är den starkaste motivationen, de är också ett oerhört stöd med sin kravlösa kärlek. Men de är samtidigt en stor grund till skammen, genom mina egna och omvärldens krav på mig som föredöme, att vara en bra mamma, en förebild.
Inget värmer så gott som barnkramar - äkta kärlek ända ut i fingerspetsarna
.
Hög igenkänningsfaktor - för nog är man extra noga med att aldrig sucka över sin kropp framför dem, snacka om att "synda" med mat etc, då man är ätstörd förälder. Samtidigt går skuldkänslorna liksom inte att komma ifrån (och det är nog meningen att det ska vara så).
SvaraRaderaOch du har helt rätt - barnkramar är som balsam för själen. Nu fick jag lust att hämta sonen på förskolan direkt, men jag skulle nog inte få någon kram då, eftersom han vill äta mellanmål med sina kompisar innan han går hem. Det skulle väl sluta med att jag fick släpa en gråtande kille upp för trapporna och sen heta "Dumma mamma" resten av kvällen ;).
Det här berörde mig verkligen. Skammen, jag känner igen den så väl. Den måste lämnas. Någon gång. Det svåraste har varit att förlåta mig själv för att jag varit sjuk med tanke på barnen, att jag inte orkade, att jag inte var mig själv, att jag inte gjorde rätt val alla gånger. Men jag förmådde inte bättre där och då. Jag gjorde verkligen inte det. Men idag-nu gör jag helt andra val och det är ju huvudsaken, att man förändrar det man faktiskt inte t yker är/var bra. Eller hur?
SvaraRadera