Svar del I - Maken

Oj, kom in lite frågor både här på bloggen och på mailen. Kommer svara på alla men delar upp dem lite och vissa kommer jag köra ihop eftersom de är liknande/samma.

Men det är bara att fortsätta fråga på, om vad som. Här kommer svaren på frågorna som rör min make och mig.


Vad får du för stöd av din man? Vad tycker/känner din man?


Oj, ja vad han känner och tycker kan nog bara han svara på. Men om jag skulle få svara åt honom så är det frustration, ilska och en känsla av hopplöshet skulle jag tro. Det är iallafall de gensvar jag får när jag frågar honom. Han vill givetvis att detta onda ska försvinna. Sen har vi diskuterat av och till mycket om fördelarna med, fokusera på det positiva. Han har aldrig haft insikten i vad en sjuk kropp får genomlida för att komma dit den är så att säga. Att retucherade bilder inte är verklighet och när det finns en verklighet bakom även ligger ett mörker. Det som han tidigare gått blint förbi har nu uppmärksammats och fått ett allvar. Detta är positivt för våra barn. Värderingar och insikt. Han har fått ta del av hur varningssignaler kan se ut och lärt sig ifrågasätta och uppmärksamma dem, vilket även detta är bra för framtiden, för barnen. 


Stöd får jag hur mycket jag vill av honom. Mycket på det sättet att han finns där om jag ber honom, oftast iallafall. Han lyssnar alltid - även om han inte alltid förstår. Han engagerar sig genom att följa med till C då och då, planerade tillfällen. Han har visat stöd och engagemang genom att bland annat läsa boken Mattillåtet av Gisela van der Ster som jag påtalat här i bloggen. Stöd genom att komma till insikt om att det här är en sjukdom, inte något barnsligt påhitt.


Sen vill jag gärna tillägga att det givetvis har tärt på honom, på vår relation. Men det har också stärkt. En fin balansgång och det viktigaste av allt har varit ärligheten och att försöka, lyssna och kommunicera.


Min älskling fick redan vid ett av de tidiga besöken hos C order om att ta mer ansvar för matlagningen och framförallt ta över fullständigt vid matbordet när det väl var/är dags att äta. Anorexin är ju så lurig att den gör precis allt för att hitta flyktvägar, anledningar till att stressa upp sig och slippa äta. Allt stök och bök runt måltider har sjukdomen använt som ammunition för att slippa, stressa upp mig och sätta en knut i halsen. Där har älsklingen kunnat spela en nyckelroll, han har fått ta över, vi har fått byta roller. Något som har underlättat mycket och något jag verkligen kan tipsa andra om.


Lägg över mer ansvar på era män och släpp kontrollen en liten liten bit i taget. Det kanske inte blir lika perfekt som när vi gör det, men vem bryr sig egentligen. 

.