Skam

En av anledningarna till att jag startade bloggen, ja förutom för egen del då, är att belysa skammen.

Skammen att vara drabbad av psykisk ohälsa som det så fint heter, en ätstörning, och samtidigt vara vuxen och normal.

Jag tror att merparten av alla som har någon form av ätstörning skäms och jag tror att skammen ökar med åldern, jag kan ha fel och det finns säkert undantag men det är vad jag tror. Det är så jag har upplevt det. Ytterligare faktorer utöver ålder som ökar känslan av skam är när man har barn, när man har ansvar inför individer som man faktiskt älskar och aktar mer än sig själv.

Sen tror jag dessutom att skammen ser olika ut i de olika formerna av ätstörningar. Min personliga gissning är att skammen är som högst hos de som är drabbade av bulimi, ätstörning uns och hetsätningsstörning. Omvärlden har ju lagt in kritierier som att man som anorektiker skulle ha karaktär, vara duktigare än andra ätstörda. Vilket är helt galet felaktigt! Men är något som ökar skamkänslan. Att svälta har blivit något som är ok, att vara restriktiv är något duktigt - så tillvida det inte går till överdrift vill säga. Detta säger mer om omgivningens snedvridna, outbildade syn på det hela, än något annat.

För varför är det mer OK att svälta sig lite då och då än att spy lite då och då? Visst, det är stora skillnader, men tänket, inställningen?

Hur ens ätstörning yttras har till stor del med ångesthantering att göra. Vissa dövar ångest med mat, andra dövar den med svält och för många får ångesten utlopp i ett ätande som slutar med att man gör sig av med maten. You name it, det finns otaliga varianter.

Mina personliga erfarenheter är ju som jag tidigare berättat anorexi med självrensning, vården är full av fina ord, och anorexi utan självrensning. Jag vet hur det är att äta dygnets alla vakna timmar, smälla i sig ofantliga mängder mat för att sen göra sig av med det. Spy flera hundra gånger per dag, spendera pengar så visa-kort spärras, låna pengar för att äta och spy. Jag vet hur det är att vara helt restriktiv och plåga kroppen utan mat, något som är mindre skamligt men till en viss gräns, sen är man bara patetisk och självisk, eller?

Det kan dessutom reta mig enormt att om en ätstörning inte syns på utsidan, ja då räknas den inte som lika allvarlig av omvärlden. Också något som är helt felaktigt, då en bulimisk kropp oftast tar mer stryk än en anorektiskt, högst individuellt givetvis och många faktorer som spelar in.


Ja vad vill jag komma till egentligen. Jo skammen, den gemensamma faktorn, skammen.


Jag tycker det är viktigt att belysa det här ämnet, det är trots allt den psykiska sjukdom som kräver flest dödsoffer och som har ett enormt mörkertal, mörkertal på grund av skam. Man vågar inte söka hjälp för att man känner sig inte tillräckligt sjuk, inte tillräckligt fel, inte tillräckligt... och ja, pinsam, skam.

Att jämföra ätstörningar med andra sjukdomar som till exempel cancer är både rätt och fel. Fel av den anledningen att man med en ätstörning kan välja att bli frisk men den stora skillnaden här är att man själv får bygga sin egen medicin, man får självmedicinera och göra allt själv. Rätt i jämförelsen av allvaret, det är en sjukdom, inte ett val.

Man har inte valt att vara sjuk och sjukdomen sitter inte i vikten utan i huvudet, det är sällan det syns.