LCHF LCHQ GI m fl

God Morgon och en ny vecka inleds.

Den här morgonen, den här veckan, startar med en ångest flåsandes i nacken. Tjockkänsla, överviktsövertygelse och ett genant synsätt på min spegelbild. Jag vet så väl att det bara är tankar, inga känslor, men de känns det kan jag lova. Den inre rösten som nu skriker högre än någonsin att jag måste gå ner i vikt, bara lite, bara några kilon.


För att återgå till ett tidigare inlägg, där jag nämnde att jag skulle ta upp min åsikt angående dieter som LCHF, LCHQ, GI m fl. Ju mer jag tänker på det så inser jag att jag egentligen skiter fullständigt i dieten i sig, vilken den än må vara. Däremot är jag uppriktigt skitless och trött på dem generellt! Kolhydraterna som nu svartmålas, precis som fettet gjorde på 80- och 90-talet. Ser ni sambandet?

Som det verkar vara i dagsläget är man ju nästan konstig om man inte går eller har gått på någon av dessa populära dieter. Oftast under täckmanteln att det är inte en diet utan en livsstil. Förvisso går ju en mindre klick in för det så att det blir just det, en livsstil men merparten använder det nog som en diet, en tillfällig förändring för att må bättre, gå ner i vikt mm.

Jag är så evinnerligt trött på att folk inte fattar bättre, att man inte behöver dessa dieter eller tänket runt det. Att äta, det är det mest naturliga vi kan göra, precis som att andas, gå på dass. Vi behöver inte vara där och peta, våra kroppar är anpassade att klara av julhelgens överkonsumtion, kroppen fixar de extra kilona eller vad det nu må vara, utan problem om vi bara låter den. Visst behöver vissa gå ner i vikt, det har jag inte ett dugg problem med, min egen make behöver själv tappa lite för sin egen hälsas skull.

Det är dietandet, pekpinnarna, hur man ska äta, hur man ska tänka, regler. Det enda rätta för att må bra, ät si ät så och sen är det guld och gröna skogar. 

Hur många av oss accepterar den biologiska vikten, den vi inte själv har bestämt? Den kroppen själv bestämmer när vi äter normalt utan dieter, utan kompensation.

Men, well. Egentligen skiter jag väl i det med, men jag kan känna mig som en åskådare ibland. Mår folk bra av sitt dietande, sitt kompenserande, fine, men jag tror inte på det. Jag tror att när man om och om igen strävar efter förändring, att ändra och peta i biologiska beteenden med utomstående referenser och regler, nej det tror inte jag är lycka, acceptans och inre välmående. Jag ser inte här och nu i det tänket.

Äsch, det här får jag diskutera vidare senare, just nu får jag ta hand om mitt eget inre kaos istället. Sätta mig ett pinnhål upp, över all kompensation. Försöka leta upp min egen acceptans och trivsamhet. Fokusera om, fokusera rätt.

Ska träffa T, min läkare, idag. Sen liten egenvård i form av manikyr. Gå och handla ett par nya walkingskor. 

Andas

.