Frisk - Fri - Medvetenhet - Acceptans

Jomen det debatteras ständigt...


Vad är fri för dig, vad är fri för mig.... det skiljer givetvis!! Sen finns det ett flertal gemensamma paralleller, såklart. Däremot är jag helt emot sjukvårdens krav på "friskvikt"... det borde snarare finnas ett krav på friskmående. En välmående person får automatiskt en frisk kropp, en kropp som hittar sin egen friskvikt, sin biologiska vikt. Givetvis finns det personer som behöver hjälp att nå en högre vikt, ibland rent av pressa upp den, men det är en annan fråga.

Man kan ha en frisk vikt men ändå vara sjuk, sjukdomen har sin grund och botten i tanken, i hjärnan. Vikten är bara ett av många symptom på hur en viss typ av ätstörning uttrycker sig, i de allra flesta fall syns det inte. Skammen finns där oavsett, den har heller inget ansikte.

Endel är friska vid ett bmi på 26, andra på 22, vissa på 20... det finns inga siffror för frisk, det finns bara mående. Dock kan även jag hålla med om att det finns gränser... gränser som är satta av vården är inte helt fel ute men är ändå inte individanpassade. Så vart min gräns går, vart din går, det är upp till en själv att känna, utan att anpassa sig efter krav, förväntningar eller önskemål om att gräset skulle vara grönare på den andra sidan - för det vet vi mycket väl att det inte är.


Jag vet att jag är motarbetad när det gäller vissa tankar och det är helt OK.  Jag kommer kanske aldrig bli frisk i övre gränsen av skalan... jag skiter i den helt enkelt. Som att förneka att jag varit sjuk. Jag kommer förmodligen alltid tänka på maten som något speciellt, även om jag inte agerar därefter. Jag kommer ha en ryggsäck som jag själv tycker mig tro att jag har stor nytta av. Jag kommer aldrig glömma...


Flertalet påtalar att det handlar om kontroll, vilket är sant. Det är en sjuk sjuk sanning i sjukdomen att man tror på den.  Man luras, narras och bedras av den. Men det är i sig ingen sanning, utan en falsk sådan. Däremot betyder det inte att jag som frisk inte kan känna mig tjock, ha en dålig dag, inte orka äta upp  eller annat en dag, det är ett normalt friskt beteende så länge det inte går till överdrift eller styr mitt liv.


Man kan ha kontroll över sitt liv, sitt mående och sitt ätande utan att för den delen vara osund eller sjuk. Jag kommer alltid veta vad som är hälsosamt för kroppen, men jag är också medveten om vad som är hälsosamt för själen, en faktor som sällan räknas in i dagens ytliga ideal... Allt är OK men inte ALLTID är mitt motto.... Sen är tiden en viktig faktor, man blir inte frisk, inte fri på ett kick.... särskilt inte om halva livet varit präglat av sjuka tankar. Man måste låta det få ta sin tid... en sak i taget.


Mina förväntningar är inte längre att bli frisk fort som fan. Inte heller att inbilla mig att min relation till mat och kropp någonsin kommer vara helt oklanderlig. Jag förväntar mig inte längre att jag aldrig kommer vara helt fri från kompensationsbeteenden, åtminstone inte de som faktiskt inte påverkar mig negativt i korta loppet - de som inte göder mina sjuka tankar och som får ett för stort utrymme för att kunna leva fullt ut.

Däremot förväntar jag mig att få leva mitt liv, utan sjukdom. Trots sjuka tankar kommer jag ta det till en annan nivå, medvetet. Jag vet att min relation och mina krav på perfektion är ouppnåeliga, jag kommer inte kunna radera dem, men jag kan låta dem bero. 

Jag har fortfarande inte kommit ur cirkeln av önskan av att gå ner i vikt, jag har än inte kunnat sluta väga mig. Men jag har gjort stora, då menar jag stora, framsteg. Medvetna val, medvetenhet. Kanske är det just medvetenheten som är acceptans?

En glad och trött Hanna, sittandes på Sloane Square efter 6 timmars resa dörr till dörr. Lite bilder från London får ni i nästa inlägg... Måste jag få säga att det var över förväntan!!

.