Anorexins Rädslor

Många gånger förut har jag skrivit om rädslor. Hur många rädslor den här sjukdomen skapar och hur man agerar efter dem, låter dem styra och infiltrera livet.

Jag, som så himla många andra med samma sjukdom, som nästan alla med någon form av ätstörning, har varit fullständigt livrädd för känslan av hunger. Hungerkänslan har varit förknippad med skuld, skam, äckel och ett tecken på misslyckande. Samtidigt har hungern känts som en kompis till sjukdomen, en känsla av kontroll. Där hunger tyder på att anorexin vinner, därmed är man själv en vinnare om än så för en kort stund.

Känner man dessutom hunger tillräckligt länge så hamnar kroppen i en fysisk eufori, en känsla som säkerligen kan jämställas med ett rus, en berusning, som känslan av en drog. 

Efter flera veckors tuggande har jag nu äntligen kunnat acceptera hunger, en av mina stora rädslor! Det är helt magiskt att kunna känna hunger, veta när den smyger sig på och njuta av det! Längta efter mat utan att känna skam. Det är en sån vinst!


Nu är det nästa rädsla som ska tas tag i. Mättnad.

Den känslan är fortfarande hemsk, framkallar ångest och får mig att må dåligt i mig själv. Mättnaden är som hungern, ett bevis på misslyckande och kontrollförlust. Den visar, bevisar, att det är kört.

Detta är givetvis bara tankar och det enda sättet att förändra är att vilja, våga och konfrontera. Ifrågasätta, känna efter och fortsätta tugga. Vänja sig vid känslan, acceptera den.


Allt går, allt är möjligt men man måste våga, chansa, prova och utmana. Inte förvänta sig att det ska vara enkelt eller smärtfritt men förvänta sig en vinst i slutändan, det kan man göra. För gick det med hungern ska det gå med mättnaden!

.