Moderlig motivation eller egen motivation?

Vissa frågor besvarar jag i kommentarsfältet, andra rakt upp och ner här. Sen händer det säkert att jag glömmer någon, men då får ni vara på mig igen.

Det räcker ju inte att du vet det gäller att agera och handla också som en god förebild för sina barn. Känner du inte att du är rädd att din dotter ska bli påverkad av ditt ätbeteende? Är inte det en tillräcklig motivation för att våga släppa ätstörningen fullt ut?

Jag vet ju inte hur länge eller hur noga du har läst min blogg, men oavsett är du inte ensam om frågan och det är varken första, och säkerligen inte sista gången, den dyker upp. Därför jag tar upp den här igen.

Jo, jag är givetvis livrädd att min dotter ska ta efter felaktiga ätbeteenden, min son också för den delen. Det jag är så noga med att poängtera är just agerandet och det är agerandet som gör mig till den förebild jag vill vara. Agerandet innebär just att gå emot, ifrågasätta och göra tvärtemot vad sjukdomen säger. Men inte bara det, jag tänker ta det ytterligare ett steg, det steg som är absolut viktigast för mig och som jag anser är avgörande för både min egen hälsa och mina barns framtid.

Att gå emot normalnormerna, de friska ätstörda. Att inte säga OK till det beteende som många idag accepterar och ser som en del av vardagen. Att aldrig kompensera eller prata högt och vilt om det som de allra flesta gör utan att tänka på det, ta det för givet. Folk höjer ju knappt på ögonbrynen längre när man ser trådsmala tonåringar i diverse reklamkampanjer, ingen reagerar när någon tränar för att kunna äta. De allra flesta väljer att blunda, eller inte se. Inte inse hur fel det är och hur illa det kan påverka.

I dagsläget är det nästintill inne att gå på en diet, diskutera dem och vältra sig i diverse hälsotips. Utan att göra det viktigaste av allt, lyssna på kroppen och den verkliga hälsan, inte den hälsa som bestäms och propageras för utefter dieter och hälsomagasin. Orimliga ideal och orimliga krav.

Nog om det för tillfället.

Angående motivation, så återigen, barnen är givetvis den allra starkaste motivatorn i kampen om att bli helt frisk och fri. Men som jag sagt så många gånger förr, det är inte ett val att vara sjuk även om många tyvärr verkar tro det. Skillnaden på att drabbas av någon form av psykisk ohälsa, i mitt fall en ätstörning, innebär som för många andra sjuka att man måste få behandling, vård. Men man måste göra jobbet själv, det botas inte med en operation, det botas inte med mediciner, det botas inte med vård konstruerad av andra utan det verkliga jobbet, den verkliga vården måste man göra själv.

Dessutom kan det kännas som att arbeta i motvind när man försöker anpassa sig tillbaks igen. Till normalnormerna. Jag tror inte att man kan bli helt frisk, helt fri, om man inte tar det ett steg till. Att aldrig återgå till det liv man en gång levt och accepterat, det som samhället skapat och som medelsvensson säger är ok. Det här kanske låter provocerande för den som aldrig varit sjuk, men det är tyvärr den bittra sanningen. En sanning som jag själv väljer att se som en fördel.

Jag har, som många med mig, en känslighet. Jag kan inte leva, tänka och acceptera det som många andra gör. Inte om jag ska vara helt frisk och fri.

.