Att förväntas vara "anorektiker"

Det kan låta helgalet, att förväntas vara anorektiker. Men under tillfrisknad och även på väg ner i sjukdomen känner man själv en förväntan om hur man ska vara, bete sig och framför allt äta.

I sällskap där personerna ifråga är medvetna om att man är sjuk, kan man uppleva förväntningar. Givetvis är det inbillade sådana. Det är egentligen helt galet vilken plats sjukdomen kan ta vid dessa tillfällen. Som ett exempel, säg en gemensam middagsbjudning med släkt och vänner. Det serveras något som sjukdomen är livrädd för, något som går emot den anorektiska matplanen. Att då komma undan är det lättaste som finns, för man förväntas att inte äta. Säger man "Nej Tack" ifrågasätts det inte utan det blundas för. En anorektiker äter ju inte, right? 

Om jag undviker vissa livsmedel i andras närhet är det ingen som ifrågasätter, ingen som undrar och framför allt ingen som konfronterar. Det tas kanske för givet - en anorektiker äter inte.  Vilket givetvis är helt felaktigt men något som de oinvigda tror, till stor del iallafall.

Det här styrker att man själv måste ta sitt egenansvar. Jag tror att många av oss förväntar oss mer stöd, mer förståelse från omgivningen. Men så är det inte och så kommer det aldrig bli. De friska ätstörda är för många, de fega är för många och de rädda är för många. 

Att bli helt frisk och fri, ja det kräver ett enormt egenansvar. Sluta se sig själv genom andra, sluta jämföra och sluta anta, tro och gissa hur andra tycker och tänker. 

Imorgon dejt med C... på tiden och det känns väldigt dags om man kan säga så. Jag har målat in mig i ett nytt hörn och känner att jag behöver lite andra infallsvinklar, något som bryter mina mönster. Men första veckan på jobbet är iallafall avklarad och det har gått över förväntan och känns bra!

Tänk, i denna bok står anteckningar från 2004-05... och det känns så konfyst att jag är där igen... ändå var det senaste stället, inte första men förhoppningsvis sista. 

.