Svaret är att vi har vid några tillfällen snuddat vid ämnet men aldrig lagt fullt fokus på att diskutera just detta. I det stora hela tror jag att C och jag är överrens, om att många felaktiga, sjuka beteenden finns hos en stor grupp som har lärt sig leva med det, som om det vore det mest naturliga och helt ok.
Att synen på maten och ätandet inte är sunt generellt och att en stor mängd människor har mildare varianter av ätstörningar som accepteras som just "normalt".
Gränserna är ju så luddiga, när räknas det som ett ätstört beteende och när räknas det som normalt?
Vi matas konstant med ätstörda ideal, vi matas med att vi inte duger som vi är och vi matas med pekpinnar om vad som är rätt och fel konstant när det kommer till maten, ätandet, kroppen och synen på sig själv och andra.
Det är inte alls konstigt att de friska ätstörda är så många.
By the way, håll utkik i eftermiddag/kväll! För då kommer makens var på era frågor! Kan ju säga att han har lagt energi på dem det kan jag lova.
.
Jag tänkte ännu mer på detta när jag läste ditt förgående inlägg, om att förväntas vara anorektiker.
SvaraRaderaSaken är den att jag sällan råkat ut för just det. Jag har aldrig varit under behandling för mitt problem, aldrig formellt erkänt det för andra än mina närmaste. Jag flyttade dessutom till en ny stad medan jag höll på att tillfriskna från min första sjukdomsperiod (har, i stora drag, haft två) och ingen här har sett mig med min "naturliga" vikt. Jag har alltså varit mer eller mindre mager (fram till nu) under mina år här. Vi snackar alltså BMI >19 hela tiden. Under förhållandevis långa perioder strax under-strax över 14...)*
Jag har känt mig sjuk, tyckt att jag sett sjuk ut, agerat sjuk - och därmed antagit att andra ska se.
Skrämmande nog har det så gott som aldrig hänt. Nejdå, tjejer (ja, det är alltid kvinnor) har lugnt suttit tillsammans med mig över lunchen och pratat om hur mätta de är (efter 2 ärtor), hur de måste träna hårdare, vad de ska börja utesluta ur kosten. Och så ibland, avundsjukt: "Du behöver ju inte tänka på sånt!"
Om de bara visste... Det är ju det ENDA jag lyckats tänka på!! Och jag har mått fruktansvärt på grund av det.
Så ja, något är fel i samhället: Sitter någon där med grav undervikt ska ingen bli avundsjuk! Det borde vara omöjligt. Men tyvärr har vi programmerats med sjukliga ideal och sjuka rutiner till den grad att vi förlorat insikten i vad som är naturligt.
Jag säger inte det här för att tycka synd om mig själv, för att ingen visat medlidande med mig (jag kunde ju valt att berätta). Jag tycker bara det visar på problemet du beskrivit på ett skrämmande sätt.
Och så undrar jag lite om samma människor nu ska undra vad som är fel på mig, när jag blivit så "tjock" (ja, ni vet en hälsosam normalvikt)...
Det känns bra att din samtalskontakt håller med om sakernas tillstånd... Även om jag helst såg att någon kunde ändra på dem omgående!
(förhoppningsvis hjälper bloggar som din!)
//jag igen
*BMI kan ifrågasättas, men för att sätta saker i perspektiv