Fredrik Reinfeldt lägger fram för diskussion om en höjd pensionsålder, att vi skulle jobba fram till 75 års ålder. Detta med motiveringen att vi blir äldre att vi kräver en viss levnadsstandard.
Har vi så höga krav på vår levnadsstandard att vi vill offra vårt liv för det? Som jag nämnde igår så var punkt två av ånger, ett hos män, just att jobba mindre - så att man kan få tillbringa mer tid med nära och kära.
Ska det dröja ända till dödsbädden innan vi inser att levnadsstandard är just tid och hur vi väljer att förvalta den.
Tid är inte sen, tid är nu. Varje andetag är tid.
Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag själv gärna vill höja min egen levnadsstandard. Men jag tycker också att det är skillnad på levnadsstandard och levnadsstandard. Jag kan till exempel inte sätta konsumtion före min hälsa, jag kan inte sätta karriär före familj och kärlek och jag kan inte sätta mina målsättningar framför mitt nu.
Men herr Reinfeldt har rätt, ska vi konsumera, satsa på karriären och leva med drömmar lång bort, då måste jobba längre.
Nej, politik tänker jag hålla utanför bloggen, intressant men helt ovidkommande egentligen,
Ibland vill man bara göra som Munken som sålde sin ferrari. Har ni inte läst boken av Robin Sharma, gör det!
Maken och jag lyssnade på den som ljudbok. Betyg 5 av 5 möjliga får den av oss båda.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar