Om min skalman ändras bara så lite som en halvtimma/timma, ja då går kroppen direkt in i svältkänslan. En sorts överhunger som de flesta friska ogillar och som vi ätstörda fullständigt går igång på. Ruskänsla, kontrollkänsla, känsla av att det går ner istället för upp. Känslan över att stå över sin egen kropp. Sjukt men sant.
Dessutom tvingas man se på när folk skippar måltider och ersätter dem med kaffe. Fine, jag har inte alls kunnat, vågat, tillåtit mig eller orkat sköta skalman till fullo, än. Men jag vet och jag kommer dit. Men de friska ätstörda, ja de syns så tydligt. Jag kan nosa till mig en anorektiker på mils avstånd, jag känner direkt igen kompensationsbeteenden och jag kan direkt se när någon inte vet vad de egentligen leker med. Men det är dem, jag är jag och det är något jag måste jobba på att skilja åt.
Deras val, deras liv - Mitt val, mitt liv
Jag har helt ärligt inte alls mått väl de sista dagarna, stressen inför den nya livssituationen har gjort sig kännbar. Men det är bara att skrapa ihop sig igen, hitta nya rutiner och nya infallsvinklar.
Lappar ihop mig lite efter dag ett, ger mig själv lite mer kärlek.
Visst är det ett vackert litet hjärta? Köpt hos Systrarna Karlsson för den som är nyfiken, en butik värd att besökas!
.
Det tar tid-låt det få ta dig för nu ska du ju bli frisk en gång för alla. Ja, deras val, deras liv. Jag hade så svårt för det där tidigare och tyckte verkligen att om jag ska äta regelbundet och sund ska väl alla andra göra det också. Men jag inser ju nu att jag måste leva på mitt sätt för min egen skull. Lättare sagt än gjort-men det går!
SvaraRaderaJag hoppas att du kan ge dig själv kärlek och ta emot den kärlek du får såhär i förändringens tid, för det är då den behövs som allra mest. Det är jobbigt med förändringar även när de i slutet leder till någonting bättre. Kämpa vidare!
SvaraRaderaVarm tack för alla dina fina ord. Jag kämpar också vidare.
Många kramar
Jag önskar jag kunde ta lite av ditt lidande bära lite av din tyngd. Du är så duktig med din skalman och du är en inspiration vi borde alla ha en skalman, jag har en (tack vare dig, tänk ingen migrän på över en vecka;) Snart kanske jag till och med kan testa att ta ett glas vin, och kanske då med en väldigt vacker vän som jag är stolt över att ha i mitt liv;)
SvaraRaderaKärlek och du vet att jag älskar dig hur du än är;)
Annie
Icke tack vare mig! Jobbet gör du helt SJÄLV, att man får lite stöttning, rätt verktyg eller annat är bara små viktiga bisaker, men jobbet, det gör du själv! Så klappa dig själv på axeln!!
RaderaSen har vi en sak till att diskutera, en diagnos (du vet vilken) som kan sopas under mattan med hjälp av MAT, galet men sant!
Puss o i sommar grillar vi o vinar ihop, när du är redo... det är inget som ska stressas fram!
Spot on!
SvaraRaderaJag kände mig lite predikande där igår med min låånga kommentar, men nu är det du som föreläser :-) Eller i alla fall beskriver väldigt väl två svårigheter som jag som "halvfrisk" också kämpar mot: svältruset och andra människors felval när det gäller ätande. Jag är duktig, jag är inte sjukligt underviktig, jag sköter vardagen. Men går de där extra timmarna mellan målen lockar berusningen direkt. Och väljer någon i närheten bort mat när jag själv tänkt äta skriker huvudet åt mig att följa exemplet.
Men som du skrev: det är bara att fortsätta tugga. Och stå för sitt val, skilja sig från dem som leker den farliga leken. Vi vet vad konsekvenserna kan bli. Och att det inte är värt det. (ja, att det faktiskt inte finns något positivt i det överhuvudtaget).
Min kropp kommer aldrig att vara "naturligt smal" - äter jag blir jag snäppet större än alla andra. Som yngre mådde jag fruktansvärt dåligt av detta. Om jag ska vara ärlig har väl det varit ett stort hinder i mitt tillfrisknande; jag ville inte tillbaka dit. Men samtidigt - efter att ha levt i helvetet vet jag ju att det inte är bättre på något sätt. En underlig acceptans började krypa över mig för ett tag sen (när vågen hade hoppat ett rejält snäpp) : hellre mullig och levande än skelett och zombie. Låter kanske självklart, men det var det ju onekligen inte från början.
Men nu vill jag orka mer än bara det grundläggande. Jag vill inte känna att vardagen är en enda stor tyngd på mina axlar. Vill att rutinerna ska rulla (samtidigt som jag inte går under av att bryta dem!) Och att jag ska kunna skratta med mina flickor...
Lunch snart kanske..? ;-) (om man nu vill ha rus kan man vänta till ett glas vin i helgen... unna dig lite bubbel när du klarat av veckan, Hanna!)
(och tack för att du tog min kommentar nedan på rätt sätt, tycker alltid det är svårt att hitta en bra ton... vill ju hjälpa, inte stjälpa!)
Jamen visst är det svårt! Att man inte är sjukligt underviktig eller att man inte klarar vardagen betyder knappast att man är frisk och fri. Men att du har en insikt om det, bara det gör ju att just dina möjligheter är större än andras, att faktist bli just FRI.
RaderaSen kan man verkligen ifrågasätta vad "smal" är... det ideal vi föreställer oss eller det ideal som den egna kroppen strävar efter, den biologiska vikten.
Den där acceptansen som kommer krypande, NJUT av den, se den som en vinst! Dit kommer få i dagsläget, för att de inte har insikt, vilja eller kunskapen om vad som är verklig frihet.
Självklart blir det bubbel i helge, vi får skåla du o jag, våra framgångar är olika men har samma mål! Insikten, det är den vi får skåla för!
Hade inga problem med din "ton" i ditt inlägg, jag kan se över det. Jag vet och jag förstår när man har kommit längre, att man blir både frustrerad och nästintill aggressiv. Det är svårt att hitta en bra ton då, man vill väl men samtidigt har man en underliggande känsla, inte gentemot personen utan mot sjukdomen i sig - det är förståeligt och mer än OK!
Återigen stort tack för kommentarer, jag uppskattar dem mycket! <3