Lite historia

Ytterligare en fråga som återkommer då och då är när jag blev sjuk och hur det har sett ut. Fina S frågar så här;

Läst din blogg ett tag och undrar när du fick anorexi och om du har haft någon äs problematik innan?

För er som läst hela bloggen och följt mig från start, ni kan sluta läsa här, för här kommer en liten historik till mina nya eller nygamla läsare.


För det första tror jag att det är många faktorer, ihop med genetik och personlig känslighet som gör att man utvecklar en ätstörning. Hur det startar och vilka faktorer som spelar in är personliga, precis som sjukdomen i sig, men det finns många gemensamma faktorer. För mig har det sett ut i runda slängar så här...


När jag var 17 år fick jag ett erbjudande att göra ett mindre modelljobb, en baddräktsreklam för ett känt märke. Jag hade själv inte ansökt utan blev hittad genom min far som jobbar i modebranchen. Som många andra tonåringar hade jag förutfattade meningar och tankar om hur en modell ska vara, se ut, äta och andas. Jag utvecklade då en en ätstörning som idag skulle diagnostiseras som ätstörning UNS, jag hetsåt aldrig men jag kräktes upp mat som var förbjuden och jag var restriktiv däremellan.

Detta pågick under ett par år, inget jag såg som ett större problem och inget som jag berättade för min familj, däremot något jag avslöjade för en väninna vilket gjorde att jag insåg att det kanske trots allt inte var helt ok. Detta beteende låg sedan latent i några år men känslan, självbilden och synen på den egna kroppen och det yttre däremot fanns kvar. Kritiken.

När jag sedan flyttade hemifrån, blev sambo med en kille som jag i dagsläget insett hade en ätstörning, matades min egen latenta sjukdom som väcktes till liv igen. Träningen gick från att bli något roligt till ett tvång, maten var inte längre mat utan kalorier på en tallrik och kunde man bli av med maten genom att kräkas eller komma undan den, ja då var det kanon. När den sjuka relationen sprack fick anorexin eld på sin elaka brasa. I ensamhet är hon som bäst, därför vill alla med en ätstörning vara ensamma med den. Isolera sig och komma undan. Så att ätstörningen kan få fullt spelrum, vilket den fick för mig. Det var då mitt liv enbart bestod av att äta, kräkas, kompensera, svälta. Må skit helt enkelt. Så många gånger som jag gråtit samtidigt som jag tryckt i mig mat som sedan åkt ner i ett rör, utan att få chansen att passera min kropp.

Inläggningar, LPT, besök på hjärtintensiven på grund av livsfarligt låga kaliumvärden, dagvård, gruppvård, utredningar. Hela mitt liv var under många år bara ätstörning, anorexi och så otroligt liten, men stark och fokuserad. Jag minns inte allt, många och långa perioder är som tomrum, minnesluckor. Men jag tror det var 2002 jag första gången diagnostiserades med Anorexia Nervosa, då typ 2.

När jag flyttade, började om på ny kula... ny behandling, på den enhet jag är idag, då vände något. Jag tröttnade och vågade prova något nytt, men bra mådde jag inte. Än idag står anteckningarna på min äs-mottagning och lyser mot mig "jag är normalviktig nu, men jag mår skit".

Jag träffade min stora kärlek, vilken livräddare! Dock gjorde jag ett stort fel, jag slutförde aldrig min behandling, jag var så dum att jag ansåg att jag var frisk, för att jag var normalviktig och därmed tjock i min sjuka värld. Jag hade ju honom nu, något annat att fokusera på. Vilket jag gjorde. Vår relation startade intensivt och är intensiv, precis som vi är som personer. Därmed la jag anorexin på en hylla, utan att döda henne låtsades jag att hon inte fanns. Jag hade några år som jag trodde jag var frisk, jag kände mig frisk och fri, men jag hade en mängd tankefällor och kritik mot mig själv som jag som så många friska ätstörda har och anser är normala.

När barnen kom, när småbarnsåren var över, de första, så har känsligheten ökat. Av flera anledningar trillade anorexin ner från hyllan igen. Jag som bara skulle gå ner de sista mammakilona, bara tappa lite i vikt. Det är som en drog, en före detta ätstörd kan ALRIG banta! En före detta alkoholist kan ALDRIG dricka alkohol, det är samma sak. Det gick som för alla missbrukare, rakt ner i helvetet. Jag visste vad som var på G, men det gick inte att stoppa. Maken drog iväg mig till äs-mottagningen jag besökte för flera år sedan, med anteckningarna kvar. Den här gången diagnostiserades jag med Anorexia Nervosa, igen, dock med typ 1. Något som känns otroligt skamligt, jag är ju vuxen, mamma. 


För att bli helt frisk den här gången, inte göra som sist, acceptera det som något som skulle vara en del av mig för alltid. Lägga det i ryggsäcken och använda som en positiv erfarenhet. Ja det kräver att jag tar mitt liv, mina tankar ett steg längre. Ett steg längre än de friska ätstörda, de normala, de vanliga.

Jag är inte där än... jag känner det, jag erkänner det. Jag vill fortfarande gå ner i vikt, jag skulle nog ge min högra hand mot 10 kilo. Idiotiskt och det vet jag, jag vet och jag agerar inte efter tankar som jag försöker tydliggöra och konfrontera. Men jag har svårt att acceptera det jag ser och det jag känner.

Men jag jobbar på det och jag tänker vinna den här gången!