Jag märker det så tydligt i mitt eget beteende när jag nu har återgått till min arbetsplats, när jag umgås med normala människor, personer som är friska ätstörda såväl som fullt friska. När jag konfronteras med andras ätbeteenden och syn på maten, kroppen och just tuggandet.
När jag krockar med andras okunskaper och när jag själv ställs mot väggen. När mina erfarenheter och mina kunskaper inte går hand i hand med andras perspektiv eller levnadssätt.
Jämförelsenojjan finns som en parasit i bakhuvudet och ställer till mer skada än nytta. Det är en lurig känsla, en lurig grej som gör att man lätt antingen tappar fotfästet helt eller sållar sig till den grå massan och aldrig blir helt fri.
Att se helt till sitt eget, att bara köra sitt eget race efter sina kunskaper och erfarenheter. Använda sig av erfarenheterna som sjukdomen gett till något positivt - det är ett viktigt steg!
Annika, du frågade i ett inlägg om du var frisk ätstörd för att du har ett lågt bmi men älskar mat och inte tränar. Jag skulle svara nej på den frågan utefter den beskrivningen. Att ha en ätstörning sitter sällan i vikten utan i huvudet och är synen på maten, ätandet och den egna kroppen. Kompenserandet. Att unna sig mat OM, att träna för att äta, att hoppa över för att sen ta igen. Att enbart ha en låg vikt behöver inte alls ha med varken ätstörningar eller friska ätstörda beteenden att göra.
Sorry att jag tog svaret här men frågan försvann i kommentarsfältet, därav.
Jag praktiserar på en liten arbetsplats, vi är bara tio stycken och jag är den enda under 45. Det är skönt på så sätt att det inte snackas så mycket träning och trenddieter, men helt förskonat från samhällets allmänna ätstörning är det inte.
SvaraRaderaÄndå kan jag mitt i det tragiska med en normalviktig 60-åring som dricker Cambridgesoppor välja att vända på upplevelsen från deprimerande till inspirerande - "Jag ska inte bli en pulversoppsdrickande pensionär".
För ett år sedan hade jag inspirerats på ett helt annat sätt - jag hade gått raka vägen hem och beställt en laddning pulversoppor till mig själv. Det är härligt att känna av framstegen och inse att det faktiskt går att vända även tragik till någonting värdefullt!
Kramar