Sömnrubbningar från helvetet och en stegrande ångest hand i hand med det.
Hela situationen gällade att börja jobba imorgon gör sig påmind. Jag upplever det enormt kränkande att inte få göra som jag själv vill. Arbetsträna, har ni hört nåt så idiotiskt? Som om det vore fel på mig, som om jag inte är arbetsför, som om jag vore opålitlig eller oduglig på något vis.
Som grädde på moset ska det ju givetvis bokas in ett nytt avstämningsmöte senare, när det är dags att öka tiderna, ytterligare ett möte som känns nedlåtande och får mig att känna mig fullständigt omyndigförklarad.
Nej det oroar mig mer att inte gå tillbaks fullt, att känna mig just stämplad som sjuk. Den känslan hjälper mig knappast, tvärtom.
Idag finns ingen logik kvar i huvudet. Allt känns bara flummigt och irrationellt. Blir att kolla upp mina rättigheter närmre och styra upp det hela själv. Fine, jag hade väl egentligen velat gå tillbaks på halva min tid, men eftersom man själv inte får bestämma tider och dagar så är det i slutändan mer stressande med det föreslagna upplägget än att gå tillbaks till mina gamla tider och rutiner.
.
Jag arbetstränade förra året och för mig var det bra. Samma arbetsuppgifter men ett lugnare tempo och utan krav. På mitt jobb var det perfekt eftersom jag har mycket tidplaner att hålla och mycket stress.
SvaraRaderaFörsök att se det som en möjlighet så kommer det säkert gå bra.
Kram och lycka till!
Jema
Jag kan mycket väl förstå att du känner dig kränkt och omyndigförklarad av upplägget. Men jag tror alls inte att anlendingen till det är att någon tror att du är mindre kapabel eller duglig, utan snarare att du skall få återgå till dina arbetsuppgifter på ett lugnt sätt utan alltför mycket press. Det ligger ju lite i vår sjukdomsbild att ständigt vilja prestera och jag kan tänka mig att upplägget är för att du inte direkt skall falla tillbaka i samma mönster. Försök att se det som något positivt, även om jag har full förståelse för dina känslor.
SvaraRaderaLycka till på jobbet i morgon!
Jag, som faktiskt är arbetsoför pga andra faktorer än ätstörningen, kan ändå känna igen mig i din känsla här tror jag. Det är inte roligt att känna sig som ett barn på utvecklingssamtal när man är vuxen, någon som andra vet bäst om. Jag vet också av erfarenhet att alla som vill en väl inte är speciellt bra på att framföra sin välvilja utan att mer eller mindre kränka "mottagaren".
SvaraRaderaJag hoppas innerligt att du kan hitta en nivå där du kan ta till dig hjälp som du behöver, samtidigt som du inte låter dig trampas på. Att vara sjuk är ju faktiskt varken synonymt med att vara arbetsoförmögen eller mindre vetande.
Lycka till!
Kram
Jag hade en kort tids arbetsprövning innan jag gick ut i vanligt arbete och det sköna var att jag kunde ta det i lugn takt, inte känna "press", utan att jag liksom var utöver. Jag kunde komma in i arbetet igen, men jag räknades inte som ordinarie. Även om jag tog ansvar såklart och jobbade, du förstår nog hur jag menar... Lycka till!
SvaraRadera