Nej, jag tänker absolut inte ge upp, kasta in handsken. Men jag känner mig tillfälligt omotiverad att gå vidare, inte stanna, inte nöja mig.
Nu har jag normalvikten bara hekton ifrån, jag borde vara nöjd och lycklig men jag känner mig mest ledsen, nere och allmänt störd. Att släppa det här sista är en sorg, det går inte sticka under stol med. Insikten om att jag måste acceptera nuläget är minst sagt svårt.
Behöver både motivation och blogguppslag just nu...
.
Kanske är det tvärtom nu som det är som allra svårast att vara nöjd och glad! Det där mellanläget där man gått halvvägs och det känns lika svårt att vända om som att gå vidare.
SvaraRaderaDet kanske är dags att söka upp nya inspirationskällor? Köpa spännande böcker, lyssna på suspekt musik, spela trummor, uppfinna nya högtidsdagar (jag uppfann "Internationella 5-åringsdagen" för några veckor sedan, mycket uppskattad av sonen), gå på ett nytt gruppträningspass eller färga håret grönt typ ;).
Jag tror på dig, alla dagar alltid!
Kram
Hej! Hittade din blogg för ett tag sen och du motiverar och inspirerar mig att kämpa på. Är oxå mamma 33 år och slåss mot detta monster till sjukdom. Kämpa på du är då duktig. Du får en styrke kram av mig
SvaraRaderaÄr precis i det läget själv, fast en bra bit längre ner på stegen. Har också fastnat på motivationen och har pratat lite med min terapeut ( som ff är helt fantastisk ) om detta. Jag tror att jag kan hitta framåtmotivationen om jag bara låter det få ta lite tid. Låta mig få landa lite på den här platån, registrera utsikten, reflektera över resan hit, njuta av luften på den här höjden. Få marken att sluta gunga så förbaskat under fötterna. Se till att jag får jämvikt och att fötterna står stadigt innan jag hittar motivationen, lusten att fortsätta uppåt. För hur det än är och hur lång tid det än tar att inse är ända vägen uppåt. Försök hitta det lustfyllda där du befinner dig just nu. Acceptera nuläget, men ge inte upp hoppet. Skynda långsamt...kram Maaria
SvaraRaderaWhen nothing goes right, go left!
SvaraRaderaKämpa på!!!
Du gör det så himla bra!
Sorg ja, det är en sorg att släppa taget. Jag minns att jag tänkte att jag kan alltid välja att gå tillbaka. Jag kan välja själv och jag har inte valt att gå tillbaka till sjukdomen denna gång. Jag skulle aldrig våga riskera ens att försöka gå ner ett kg och jag skulle aldrig vilja bli fast igen. Sjuk igen.
SvaraRaderaVarje kilo jag gått upp är värd varenda skratt och varenda känsla av att leva på riktigt.