Först och främst stort tack för all pepp, stöttning och positiva kommentarer och mail, kärlek till er!
Sitter lite och funderar över mina senaste månader. Mentalt gjorde jag vändningen redan i höstas men tillät, vågade inte låta kroppen och psyket mötas där. Den fysiska vändningen och därmed det totala måendet fick sig först ett uppsving efter jul.
Sen januari har jag gått upp 10 kilo. Inte konstigt att det känns i kroppen, det är ingen liten förändring. Enligt C kan magen krångla upp till ett år från det att man är fysiskt frisk. Ett år av oregelbunden svullnad, ömhet och andra otrevligheter.
Jag kan säga att stora delar av mig hatar de 10 kilona men gissa vad de gör nytta och faktiskt slutlig glädje. Det går inte sticka under stol med att det är lättare att tänka, lättare att hantera ångesten som faktiskt kommer mer sällan i takt med att vikten går upp. Lättare att leva på många många vis. Jag känner mig inte tjockare nu, trots att det var min största skräck tidigare.
Läser jag tillbaks i min blogg, mina egna tankar och mitt mående så är det väldigt enkelt att se den röda tråden. Måendet och vikten, ätandet, tuggandet och sättet att hantera känslor och tankar hänger så fint ihop. Ju mer man går ner i vikt, desto större känner man sig och desto räddare för en viktuppgång är man. Men för varje kilo man går upp känns det lättare, även om det inte går att inse just då.
Det jag vill få fram idag är att det går! Visst jag är inte där än, jag har mycket kvar, att jobba på gällande min självbild och mina ideal. Men jag känner mig inte tjockare idag än för 10 kilo sedan. Fine att jag inte har kommit till frihet än men jag är iallafall på god väg! Det går inte undvika en viktuppgång, det är värt att våga prova.
För även om jag som sagt inte älskar mig själv mer än innan, även om jag fortfarande vill gå ner i vikt och ogillar det jag ser och känner så är den känslan inte värre än innan, men det är lättare att hantera nu. Känslorna, tankarna och det totala måendet.
Prispallen ska jag inte ställa mig på än men jag tänker ändå ge mig själv en klapp på axeln... jag är så nära nu! Några kilon till och en bättre insikt om vad som är viktigt, snällare glasögon - sen så!
.
Åh vad du har kämpat bra, är riktigt stolt över dig.
SvaraRaderaDu är värd så mycket mer än en klapp på axeln.
Största kramen kommer här <3
Tack finast <3
RaderaSå mitt i prick det där med viktuppgång och tankar och känlsor kring kroppen. Jag är mer tillfreds i mig själv och min kropp nu, trots att jag i själva verket mådde så dåligt över mig själv i min kropp när jag förut hade den precis som den är nu.
SvaraRaderaSjukt men sant är det och måste verkligen påminna och berarberat på vägen upp.. särskilt för dem som inte gjort det mer än en gång...
RaderaDu ska få många klappar på axeln av mig *klappar på*! Vi har i princip gått upp lika mkt och även om jag började på en högre vikt har jag samma erfarenhet som du - viktuppgången gjorde inte speciellt mycket för "tjockiskänslan". Tvärtom egentligen, jag kan oftare uppskatta min kropp nu än för tio kilo sen. Jag minns med fasa hur jag skippade ett stort kalas för ett par år sedan eftersom jag vägde 54 i stället för 53 kg den dagen... Såhär i efterhand rullar jag med ögonen och undrar hur fasiken jag resonerade där ("Alla kommer att se att jag gått upp ett kilo i vikt!").
SvaraRaderaOch du, snart står vi överst på prispallen och jublar båda två. Så dra in rejält med luft i lungorna, för då är det segerskri som gäller ;)!
Kram
wohoooooo vad vi är bra!! tycker du är grym, det vet du.... fine att du är steget för mig än men jag tar igen det ska jag lova o sen jäklar!!
RaderaKRAM
Väl värt att bli påmind om! Även om kilona inte är lika nya som dina behöver jag tänka på det här: att viktuppgången faktiskt varit nödvändig för att jag skulle nå hit - och att om jag backar eller ångrar den kommer jag aldrig komma ända fram.
SvaraRaderaDet är inte alltid lätt, ibland saknar jag alla de där hårda benknotorna så det gör fysiskt ont... Men du har ju helt rätt: jag känner mig inte tjockare. Och oavsett vad de kvarvarande demonerna säger ibland: jag mår bättre nu!!!
Stort grattis till både dina framgångar och dina kloka tankar om dem. En delmåls-prispall tycker jag gott du kan kliva upp på! Kram
Du är så fin och har så rätt i dina tankar. Man kommer å den anorektiska sidan alltid sakna vissa knotor och ben, t o m viss smärta. Men det är inte värt det och det är inget liv. Nono.
RaderaTack för pepp och du... nu jäklar tar vi ett kliv till, eller hur?? FRI?? Hell Yeah!!
åh,pepp man blir,å hejja DEJ!
SvaraRaderavad du är stark som tagit tag i en av de största rädslorna, viktuppgången. ditt inlägg var precis den pepp jag behöver höra själv just nu! tack :)
SvaraRaderavilket jobb du har gjort, som tagit itu med en av de största rädslorna=viktuppgången! du är väl förtjänt både en klapp på axeln och en stor kram :) ditt inlägg var precis den pepp jag själv behöver höra i dagsläget! tack :)
SvaraRaderaHar du nått din friskvikt nu? Eller hur långt har du kvar? Härligt att det går framåt:)!
SvaraRaderaJag har några kilon kvar till normalintervallet och sen vet jag inte exakt vart min biologiska vikt landar, det känns rätt oviktigt i det stora hela :) Men jag känner mig friskare än på väldigt länge och mår fysiskt fantastiskt!
Radera