Så sant som det är sagt. Att det är en bristvara hos mig är det nog ingen som överraskas av. Tålamod när det kommer till det mesta skulle jag pinsamt nog våga erkänna, utom med människor i min yrkesroll, där är tålamodet gott.
Men när det kommer till prestation, något som ska ge ett förväntat resultat, då tryter tålamodet illa kvickt. Snabba men effektiva lösningar på det jag anser är ett problem eller som föväntas bli en vinst. Går jag ner i vikt gör jag det fort, det kan inte gå snabbt nog och jag har inte tålamod att vänta. Bli frisk vill jag även det ska gå fort, jag vill till vinsten - frihet - fortare än fortast.
Men.
Take it easy! Coola ner! Vissa saker får ta tid, ska ta tid. Tålamod. Man kan inte ägna sitt tålamod enbart åt andra eller enskilda situationer. Tålamodet måste finnas till sig själv, personlig utveckling ska ta tid.
Skynda långsamt. Vänta. Eller som Karin Boye uttryckte det - det är vägen som är mödan värd.
.
Tålamod är inte min grej heller, men det har blivit bättre sedan jag blev mamma. När det kommer till prestation är det dock precis som du beskriver det - det ska gå fort, det ska hända nu och det ska banne mig bli perfekt också. Det är därför en nyttig utmaning för mig att ta tag i löpträningen igen och hantera den frustration jag känner när jag inte kan springa i närheten av så snabbt, så ofta och så långt som för ett halvår sedan.
SvaraRaderaOch visst vore det skönt att ha en friskknapp att trycka på, men jag tror faktiskt att jag kommer att se tillbaka på den här tiden om några år och tänka "Helskotta vad jag lärde mig mycket om mig själv och livet".
Kram
Helt sant, barnen har verkligen satt tålamodet på prövning många gånger och OM det har bättrats så absolut.
RaderaHåller med dig om att man har lärt sig enormt mycket om sig själv, därför kan man inte ångra något, det går att vända till något positivt och det är inte bara nackdelar med våra ryggsäckar...
Jag ler när jag läser vad du skriver, känner igen mig SÅ mycket.
SvaraRaderaJag vill också att allt ska gå snabbt. NU. Frisk NU. Spelar roll hur länge jag varit sjuk. Och allt annat för den delen, det ska helst hända NU. Men är som du en person med mycket tålamod i min yrkesroll.
När jag skulle få mitt första barn visste jag att förlossningen skulle bli en prövning. Det skulle ju ta TID. Förberedde mig så mycket jag bara kunde, eftersom jag är ganska välterapeutad och känner mig själv ganska bra.:).Vattnet gick och jag var coollugn, det här kommer att ta tid. Var upp på förlossningen, fick fara hem. For en sväng på stan. Skickade min man på jobbet. For på ett inplanerat besök på bvc och de undrade om jag verkligen skulle köra bil. Ja, men det är lugnt. Det har kommer att ta tid. Började få värkar och knallade på hemma med maken på jobbet. Till slut började det kännas lite väl besvärligt och bad honom komma hem. Ja, jag ska inte göra historien allt för lång...Men när det väl blev dags att undersöka mig så var jag öppen 10 cm. :) Och jag som denna gång verkligen tänkte vara tålmodig. Det blir lite roligt. Nåväl bebisen skulle ju ut också...men allt slutatde ju bra. Så så kan det gå ibland. Men tålmodig blir jag nog aldrig. Men man kan jobba på det när man känner sig själv...eller hur? :)
Härligt att läsa lite om din förlossningshistorik och ditt tålamodstestande!
RaderaHelt sant och rätt har du med att man faktiskt bara kan jobba på sig själv när man känner sig själv... viktigt...
Läste det här precis efter att frusterat lagt upp ett inlägg (om en kryptiskt, men jag tyckte Bob satte det rätt bra i sin text!) om hur irriterad jag är på att inte allt försvunnit än - att sjukdomen hänger sig kvar i utkanterna och stör.
SvaraRadera(http://thehowardgirls.blogspot.se/2012/05/sa-lange-det-inte-ar-alltid-ar-det-inte.html)
Men du har ju så rätt - igen. Nu, när jag inte längre riskerar att skylla på att det faktiskt tar tid (för att aktivt skjuta upp tillfrisknande), får jag faktiskt se tiden an med tillförsikt. Och tålamod.
Tack för en till fin insikt!
//hon som alltid kallar sig anonym - och som skulle uppskatta svar härinne och inte på den egna bloggen trots jag nu "outar" mig... den är liksom mer släkt-och-familj-orienterad än äs-fokuserad...
Oj vilken insiktsfull och bra text! Kan man se bakom det kryptiska som du säger, så är den väldigt pricksäker.
RaderaSjälvklart håller jag min signatur borta från din blogg, kan ju alltid vara anonym om jag vill ;) tycker du gör helt rätt i att hålla isär äs och din familjeblogg. Jättefin blogg förresten, du o din familj - Lovely! Så söta flickor, vilka små skatter...
Själv kommer jag förmodligen gå mer och mer ifrån äs-bloggandet även om jag kanske inte släpper det helt... jag vill använda mig av det, jag vet att så många behöver känna att de inte är ensamma... sen om det gör någon nytta, vad vet jag... men hoppas kan man alltid.
Tack för fint svar!! o tack för förtroende om din blogg..
KRAM
Som jag sagt tidigare tror att du gör stor nytta! Sen tror jag i och för sig att det viktigt att du själv känner att det ger DIG något också. Men de säger ju att man blir lycklig av att göra andra gott :-)
SvaraRaderaOch äs-erfarenheterna kan ju vändas till så mycket bra. Det behöver ju liksom inte handla om mat och vikt, precis som du redan bevisat här inne. Jag menar, inre lugn och tålamod etc. kan säkert översättas till fler tillstånd i livet.