Utslagen

Pollenchockad allan här var det lovat. Jag känner mig helt mör, öm och vill helst plocka ur kraniet och rengöra det från all skit den verkar ha i sig, på sig, om sig.


Aldrig tidigare har jag varit allergisk, det kom som ett brev på posten förra våren när viktnedgången förmodligen öppnade portarna för den. Tack för den liksom.


När jag är snörvlig är jag dessutom väldigt lik en karl, jag gnäller iallafall obönhörligen som en.


Nog om det, helgen har förlupit väl trots allt. Vi drog med barnen på kosläpp och pojken upptäckte en ny kärlek, en liten brun kanin som han nu ständigt pratar om. Lycka är att kunna känna, se och glädjas åt barnens lycka. Berusas av den och fångas av den.


Alla de gånger då jag låtit sjukdomen ta över mig har fokuset varit så starkt på mig själv att det är nästintill omöjligt att kunna dela glädje med andra. Man gläds givetvis för andra men att ta till sig lyckan själv, att dela den, det har varit det omöjliga. När man är där nere i mörkret förjänar man ingenting, ingen glädje, inget positivt. Förtjäna är ett starkt ord för alla former av ätstörningsproblematik där oerhört mycket handlar om just förjäna eller straff.

 

Varje gång tjockiskänslorna kommer påminner jag mig själv om vad som är viktigast. Känslan av smalhet, eller känslan av lycka.

.