Mina barn är mitt allt, de betyder mer än livet i sig och kommer därefter prioriteras. Jag är nog generellt ingen typisk mamma, jag kommer aldrig "curla" dem och jag kommer aldrig hyckla om livet. Jag kommer alltid överösa dem med kärlek både till mans och till ords. Andras ungar och mina barn - så är det.
Hur skyddar jag då mina barn?
Jo men det är inte så svårt faktiskt, det har aldrig varit. Än är barnen inte tillräckligt stora att ställa direkta frågor som en 10-åring, därmed inte sagt att de inte förstår mer än man tror. Jag har alltid satt ärligheten främst, för allas del. Anorexin i sig är en lögnaktig jävel och det vet jag sedan innan, därför har jag ett försprång, som jag utnyttjar.
Jag har hört om behandlare som säger att det är OK att det räcker att den ätstörda mamman sitter med barnen när de äter. Gudars så fel de har! Barn gör inte som man säger utan som man själv gör, det är en bister sanning. Ätstörningar i sig sägs vara egosjukdomar men ställs det på sin spets är det allt annat än just det, man vill ju förinta sitt ego, sig själv.
Mina barn har jag hållt åt sidan genom att aldrig visa dem mina kompensationsbeteenden. Fine, de har tyvärr fått närvara vid diverse ångestattacker, men de får inte dagligen höra min skeva självbild i ord. Jag vill inte att de ska lära sig negativa ord om den egna kroppsbilen, känslan. Jag vägrar föra över mina sjuka ideal till dem. Måendet, mindfulness och egenhet är prio.
Jag är en grym mamma. Jag är bra! Jag vet att jag har många och stora brister men det finns värre och jag är BRA!
En mamma är född av... en mamma, en älskad Mamma,
.
*Tummen upp*.
SvaraRaderaJag kan mer och mer känna att jag är en bra mamma. Jag är skitrolig, påhittig, galen, smart och, i mina bästa stunder mycket pedagogisk. Dessutom är jag duktig på att be om ursäkt och kan erkänna när jag har fel, jag vill lära min son att vuxna inte alltid har rätt bara för att de är äldre. Föräldrar är aldrig perfekta och ska inte vara det heller.
Och sure, det är klart jag har haft tur också, men jag har en harmonisk, artig, snäll och livsglad kille. Jag tänker fan ta åt mig en del av äran för det!
Kram från en bra mamma till en annan <3!
Klart ni ska ta åt er äran av hur bra det går för era barn och att de mår bra! Håller med om att det såklart inte räcker med att sitta med vid matbordet. Det som gjorde mig ondast var att se det barnen tog in av ätstörningen, frågorna och glappet mellan dom och mig när de ville bjuda men jag inte klarade av ta emot. Det är så mkt lättare med så mkt idag när jag är frisk!
SvaraRaderaBra och modigt att ta upp detta känsliga och svåra ämne!
SvaraRaderaJag har också kört hårt på ärlighets-linjen, i alla fall med den äldsta (den yngre är bara 2, så när jag var uppenbart sjuk var hon inte född/alldeles för liten för att märka det... hoppas jag!).
Min 8-åriga dotter har alltid varit väldigt fundersam och brådmogen, så att låtsas som ingenting hade varit idiotiskt... och dessutom har jag känt att JAG mått bra av att dela detta förtroende. Inte så att jag lagt något ansvar på henne (som det ju tyvärr blir med t.ex. en sambo, som automatiskt får ta både all skit och allt stöd man behöver), men att hon vetat - och på sitt sätt förstått - har varit en trygghet. Många gånger är det henne jag känt mig mest bekväm - och därmed mest frisk - med.
Jag inser ju att barnen inte kan komma helt oskadda ur något sådant här: och det är något som alltid kommer att smärta. Just nu är det en kniv i hjärtat varje gång jag märker hur förvånade de kan verka när jag är glad, när jag orkar, när jag äter något de är ovana att se mig äta...
Jag hoppas dock att ärligheten + min sambos sunda inflytande + åren som kommer kommer att lindra eventuella men...
Jag tror att vår ärlighet kommer gynna oss och även barnen i slutändan. Det är inte bara negativt att vi har den ryggsäck vi har, så länge vi förvaltar den rätt och är just.. ärliga. Kram.
Radera