Inre lugn

Faktiskt....


I början av viktuppgången, i startgroparna att gå emot och ha modet att göra tvärtemot så känns det allt annat än som ett inre lugn. Snarare ett inre kaos och fullständigt krig. Osäkerhet, rädsla och nej nej nej nej jag vägrar känsla.


Även om man vet att det blir lättare med kilon så är det ändå lika hemskt och oförståeligt när man är just där, det får man inte glömma. Sen kan man hamna i någon form av delirium, när man vet varken ut eller in och det är lättare att följa sjukdomstankar än friska. Det här är viktigt att komma ihåg, den känslan. Den känslan som man faktiskt vill förtränga för att den är så påträngande, otrevlig och ettrig.


Men genom att påminna sig om den, inte glömma bort den och därigenom bara komma ihåg känslan av det som är härligt med att vara just sjuk, är viktigt för att inte trilla tillbaks. Jag har ständiga tankar på att jag vill gå ner i vikt, jag är inte nöjd med det jag ser eller känner. Men jag försöker ständigt plocka fram den där känslan, känslan av paniken och allvaret. Då går det stå emot.


För som jag sagt förut, en ätstörning är inte bara ett helvete på jorden, det är också ett himmelrike, ett egotrippat, vidrigt och ensamt sådant. Men ändå, det är ett rus utanför denna värld. Som en drog, mitt i allt elände och djävulskap.

Med kilon, med känslan av frihet nära nära, med tankar som är nya infinner sig ett inre lugn. Långt ifrån den känslan som man måste minnas. För jag är övertygad om att man kan bli helt fri, men jag är också överrens med tanken om att jag har en känslighet som inte alla har, att jag måste vara på min vakt och ifrågasätta mer än många andra. Jag kan inte släppa garden helt, men jag kan utnyttja den till något positivt.

Att pyssla i trädgården så här i maj, är en lisa för själen.

.