Ansvar + En Hanna mot väggen del II

Ansvarsfrågan är en stor bit i tillfrisknande. Att vara en ansvarsfull person, med ansvarsfullt jobb och en familj som behöver just det som grund, ansvaret. Det är inte detsamma som egenansvar.

Egenansvaret har i mångt och mycket fått stå åt sidan, ofta i skymundan och gömt bakom ansvaret gentemot resten, familj, jobb, mm.


Hur upplevde du dina graviditeter, med tanke på viktuppgång och kroppens förändringar?


När jag fokuserar på något så existerar bara det oftast. Är jag sjuk är jag det 100%, är jag gravid är jag det 100% om du förstår hur jag menar. Jag går upp i uppgiften till fullo och missar det runtom, inte särskilt bra egentligen. Ansvaret gentemot andra, särskilt mot barnen, kan jag  däremot aldrig tumma på.

Innan jag fick min förstfödda gick vi igenom fyra missfall, alla i ganska tidiga veckor. Vi blev satta på utredning och påbörjade en ny behandling mot just tidiga missfall. Deltog i en pilotstudie som idag är en stor studie under pågående.

Allt detta gjorde att tankar på kropp, själ och sjukdom trängdes undan. Allt handlade om att bli gravid, behålla graviditeten och faktiskt få just ett litet barn, välskapt och älskat. Dessutom var det helt ok att känna sig "tjock" under graviditeten, det var på något sätt ok, accepterat under den korta tiden så att säga.

Dock satt det alltid som en nagel i ögat det där med vikten, jag vägrade vägas hos barnmorskan och på sjukhuset, kanske inte så överraskande för er som följt bloggen. 

Så jag kan säga att graviditeterna har inte varit jobbiga ur den synvinkeln, jag har kunnat hantera viktuppgången under tiden och fokuserade rätt. Det är i efterhand som det är svårt att acceptera de förändringar som barnafödande lämnar på en kvinnokropp. Acceptansen som ständigt är min stötesten.

Gammal bild från påskafton 2009, ett par veckor innan dottern kom till världen.

.