Även om de allra flesta dagarna är bra, ok eller fantastiska så är tankarna där. Osynliga men närvarande. Jag skulle uppskatta att iallafall 80% av alla mina tankar fortfarande är sjuka sådana. Negativa och malandes.
Skämstankar, tjocktankar, viljan att gå ner i vikt tankar, självföraktstankar, kritiska vikt och kroppstankar, önskan om att se mindre ut, längtan efter en mindre kropp, siffertankar.
Det syns inte på utsidan längre och det kan i vissa fall vara frustrerande. För tankarna är där, även om jag låter dem bero. Låter dem vara just tankar, utan att agera på dem. Det är friskt. Det är bra. Det är det enda rätta. I min sjuka värld agerar man just på sådana tankar, låter tankarna styra och avgöra.
Det är inte lätt och vissa dagar är tuffare än andra. Ibland har jag ett skrikande behov av att få utlopp för dessa tankar som skapar känslor. Berätta hur jävla tjock och misslyckad jag känner mig, hur mycket jag vissa dagar skäms, skäms så att jag nästan inte vill öppna ögonen och se världen.
Styrka är då att bara vara, låta det passera och låta det göra ont. Det får rinna av.
| Det här är jag idag, en barbamamma, väljer man att se det ur ett annat synfält än tjockisperspektivet så är hon ju rätt söt faktiskt. |
Ska svara på era frågor snart, så passa på att slänga in fler.
.
Just så upplever jag det också. De sjuka tankarna är ännu många, till och med i majoritet, men jag väljer att inte agera på dem som tidigare, att inte lägga lika mycket energi på dem. Inte vattna ogräset, även om jag inte lyckas dra upp det med rötterna.
SvaraRaderaOch sen är det ju som du skriver - ibland vill man nästan skrika rakt ut "Jag är så jävla fet och äcklig, ni ska inte tro att jag inte är medveten om det!", även nu när de bättre dagarna överväger.
Vi kämpar vidare och gör vårt bästa för att inte vattna ogräset!
Mången kram
Du har alldeles för många negativa namn på dig själv, Helle!! Du är fantastisk och ni (Du och Hanna) gör ett makalöst lopp för att vinna kampen mot elaka tankar.
SvaraRaderaJag unnar dig inte dessa tankar... men jag är glad att jag inte är ensam! I helgen hade jag och sambon ett gräl, som (som nästan alltid de senaste åren) till slut landade i min sjukdom/friskhet. Han är ju jätteglad att jag kommit så långt jag gjort och SER ju skillnaden. Men när han började fråga om hur jag känner och tänker... Jag försöker verkligen vara öppen mot just honom (eftersom den värsta sjukdomsperioden mest innebar lögner och manipulation), men oj vad svårt det blir. Och vad SJUK jag plötsligt känner mig igen, när vi pratar om det. Jag försöker att inte tänka på hur många sjuka beteenden och tankar jag haft tidigare och som är borta nu (även om det känns bra att ha kommit ifrån, blir det på något sätt destruktivt att minnas det), så det är svårt att få fram att mycket faktiskt är väldigt bra nu när man pratar om just tankarna.
SvaraRaderaMen både dina ord och Helles liknelse med ogräset är ju bra. Det är ju verkligen så det är i det här skedet. Och inser du en sak? Förutom det enorma i att vi inte AGERAR efter tankarna, så VET vi dessutom att de är sjuka.
Och har vi kommit så långt är det faktiskt helt naturligt att vi kommer att lämna dem bakom oss helt en dag!
(DET försöker jag i alla fall tänka....)