Generellt tror jag att man är dålig på att leva i nuet. Jag är själv inget undantag men jag har kommit till en punkt där jag faktiskt ifrågasätter just det.
Min make är ett lysande exempel på "sen-personligheten". Det är väldigt lite nu-tänk och väldigt mycket sen. Sen ska vi, sen gör vi, sen, sen sen. Jag är evinnerligt trött på sen, sen är ju just alltid sen och hur fort man än rusar fram så når man aldrig till sen, det är ju alltid just sen.
Sen-tänket appliceras ofta på förändringar. Rädslan kan skjuta beslut på framtiden, sen ska jag göra det ena med det andra. Men vad vinner man på det, en enda lång transportsträcka, ett stå-still-och-trampa-tänk som inte leder till någon form av förändrig, positiv som negativ.
Ingen vill vara sjuk, ingen vill vara drabbad av ätstörningar av något slag men det kan finnas en vilja, om så motiverad av rädsla, att stanna kvar, stå still och trampa. Den enda vinsten av den rädslan och det tänket är just en lång transportsträcka som i slutändan leder till förlorad tid och förlorat liv.
NU är NU
Tänkvärd och värd att lyssnas lite extra på. Tracy Chapman är för övrigt en av mina favoritartister.
.
Att vara i nuet är verkligen en konst, men jag har två utmärkta läromästare hemma i min man och mitt barn. Maken är den där typen som verkligen kan njuta här och nu, som aldrig oroar sig för i morgon och som inte skjuter upp saker som kan bli gjorda direkt. Och barn är ju barn och att leva i nuet är så självklart för dem.
SvaraRaderaMindre sen och mer nu - en utmaning för många, men kanske ännu mer en utmaning för personer med ätstörningar, som byggt en stor del av sitt liv på "När jag gått ner i vikt ska jag..." och "Jag kan inte vara glad förrän jag väger...".
Kram
sv: Tack Hanna, trevligt med lite egoboost såhär på morgonen! Jag har faktiskt planerat att hämta sonen tidigare på förskolan och gå in till stan och ta en glass vid mellanmålstid och innan dess ska jag banne mig träna lite box på Nintendot. Svett och Cornetto låter som en mycket bättre plan än hetsätning, inte sant ;).
SvaraRaderaHoppas du får en fin nu- och närvarande fredag!
Kram
Ja, Helle barnen är ju våra bästa läromästare för att vara i nuet! Jag förstår precis det där skjuta-upp tänket kring tillfrisknandet. Jag minns hur jag förhandlade med behandlare fram och tillbaka, hur jag skulle ta mindre steg än de krävde. Men den enda jag hade lurat hade varit mig själv.
SvaraRadera