Styrka

Det krävs en jäkla styrka i sig själv att återgå till det så kallade normala livet. Att umgås och äta med friska och friska ätstörda. Antingen faller man igen, eller så faller man in i en norm som knappast är frisk, iallafall inte för en person som någonsin haft någon form av ätstörning. Eller så tar man det ett steg till och värjer sig.


Det här tror jag många känner igen, eller jag skulle tro att alla som kämpat sig till friskhet gör det. 


Bemötanden av människor, sämre vetande och inte av ondo, som kan kommentera en gemensam lunch tillställning med ett direkt påhopp "men dig frågar jag inte, jag vet ju att du älskar att frossa i bufféer", ironiskt sagt. Eller kommentarerna vid semletiden "jamen du ska inte ha va".

Förgivettagandet, att man är sjuk och att man därmed har sjuka beteenden. Noll respekt men kanske allra mest noll förståelse för att man gör allt i sin makt för att faktiskt återgå till ett normalt tuggande, normala sociala tillställningar där även mat är involverat.


Sådana här kommentarer när sjukdomstankarna och placerar en i ett fack av förväntan av hur man ska vara som just sjuk. När kommer man ut ur den bubblan menar de? När man är fet? För jag kommer aldrig bli just fet, jag är smal av naturen. Fine, jag har garanterat hull här och var, naturligt, biologiskt sådant när min kropp återställs till sin biologiska vikt. Men under resan dit, då får man tamejfan värja sig.


Vid tillfällen säger jag ifrån, men jag är också en stark person, jag klarar det. Alla gör inte det, därför kan de kanske aldrig våga bli friska hela vägen, de stannar i någon form av delirium, en värld av frisk ätstördhet, halvvägs fram, halvtomma glas istället för halvfulla.

.