Jag har alltid funderat över sådana där bilder (ovan), som visar den vanföreställning som personer med ätstörningar kan ha. För att visa de utan ätstörningar hur man kan uppfatta sig själv, som en förklaring till varför man leds in i ätstörningar. Men, problemet som jag ser, har aldrig varit vanföreställningen, utan varför flickan i spegeln inte duger. Oavsett hur hon ser ut. Om spegeln visade korrekt, betyder det att det är okej att ha ätstörningar? (Jag svarar nej på den frågan :) ) Lycka till och jag hoppas du snart hittar din egen brytpunkt. "You are not too fat, the clothes are too small."
Det här tycker jag är roligt att svara på, även om jag faktisk inte vet om jag kommer göra mig förstådd. Jag är så väl medveten om att om man aldrig upplevt just vanföreställningar då kan man heller aldrig känna in hur det känns just att vara drabbad av dem. För det man ser är ju det man ser och det är det enda rätta, right.
Bilden anonym pratar om är den välbekanta smala individen som ser en mullig individ i sin spegelbild. Innan jag var drabbad av ätstörningar, när jag var i mina yngre tonår, när man diskuterade just detta ämne i bl a skolan och med vänner hade jag ingen förståelse alls. Visst, jag var ju väldigt ung då, men jag tror inte det skiljer så mycket om man aldrig varit sjuk. Jag trodde aldrig på den bilden, jag trodde verkligen att en anorektiker som vi pratar om i det här fallet kunde se sig själv bara hon stod brevid någon annan, jämförde och insåg sin egen smalhet. Tyvärr fungerar det inte så.
När man går under ett visst bmi, så är det iallafall för mig att vikten påverkar synen, så försvinner självbilden, synen. Självbilden som från början är snedvriden antar groteska skapelser. Det är lite som ett barn, när barn föreställer sig vuxna så gör de karikatyrer. Man ser huvudet stort, ögonen och öronen, näsan.
En ätstörd ser sig lite likadant, som en karikatyr, med andra förstoringar, på det fokus man har. Fokuserar du tillräckligt länge på din egen näsa så växer den, mentalt, likaså är det med övriga kroppsdelar. Det är tankens kraft och inbillningens.
Varför flickan i spegeln aldrig duger är en annan fråga och den är nog än mer komplex fast på ett annat sätt. Kraven, osäkerheten, önskan att vara perfekt. Jag tror att den känslan och grunden till den är oerhört individuell även om det finns många likheter mellan de flesta med en ätstörning, vilken det än må vara. Att sträva efter det perfekta, ett ideal, en bild på såväl inre som yttre egenskaper som likväl självbilden fungerar som karikatyrer, de är överdrivna och omöjliga.
Spegeln visar korrekt först när man lever upp till sina inre och yttre karikatyrer när man är ätstörd = det kommer aldrig hända. Därför är det aldrig ok. Det blir aldrig bra nog och det kommer aldrig duga, man blir aldrig sjuk nog oavsett om man så dör. Det är en del av det hela, missfokuset.
Oj det blev verkligen en roman här igen, kanske lite vingligt och vimsigt men ni får rycka mig i nackskinnet om jag svammlar för mycket.
.
Intressant att höra din syn på det... För för mig har det liksom varit precis tvärtom! Jag trodde innan jag blev att så magra människor faktiskt blev psykiskt förvridna och såg något som inte fanns där - varför skulle de annars gå runt som benragel liksom? Sen började mina kilon rasa... och jag såg själv benraglet... men började inte äta för det!
SvaraRaderaVisst, jag insåg inte hur sjukligt smal jag var och hur farligt det var för kroppen, men jag tyckte själv att jag såg väldigt sjuk ut. Jag gömde mig ständigt och jämt i alldeles för stora kläder (precis som när jag var överviktig faktiskt, och ville dölja det) och hatade de urgröpta kinderna, ville inte att någon skulle se mig.
Jag ÖNSKADE nästan att jag kunde bli sådär sjuk som flickan på bilden, så att jag också fick inbilla mig...
Tilläggas bör också att jag aldrig någonsin tyckte jag blev fin av att bli smal. Jag som alltid velat bli mindre, hatade det (nästan) lika mycket som att vara den mulliga. Och nöjd med mig själv som person... det har jag ju fortfarande inte blivit!
Jag antar att den ätstörda hjärnan är opålitlig på olika sätt för oss alla. Vi kan bara vara säkra på ATT den är opålitilig...
Så länge hjärnan är svältpåverkad blir allt snedvridet och man kan inte se hur man ser ut, när man sedan börjar gå upp i vikt och hjärnan och kroppen får näring får man en mer realistisk kroppsuppfattning. Jag är själv ett levande bevis på detta, när jag var som sjukast och låg med dropp, var ordinerad sängläge, hade hjärtövervakning och var tvungen att sitta i rullstol kunde jag absolut inte se att det bara var skinn och ben kvar av mig. Jag såg något helt annat i spegeln. Idag känner jag mig smal vilket jag också är men det kunde jag aldrig känna när jag var sjuk. Med andra ord, svälten påverkar hjärnans kognitiva funktioner.
SvaraRaderaTänk så lätt det är att dras med strömmen, men bara döda fiskar går ju med den. Jag har vid några få tillfällen under min uppväxt fått höra att jag har en stor näsa och/eller potatisnäsa. Tänk vad detta etsat sig fast, i mina tonår kunde jag stå i TIMMAR och titta på den i alla möjliga vinklar. Försökte sminka mig så ingen skulle lägga märke till den lika mycket. Åh om jag bara kunde åka tillbaka i tiden och krama om den där lilla flickan och säga att hon är vacker precis som hon är. Ingen sa till mig att jag dög precis som jag var, det var så mycket fokus på yta, både i min familj och min vänskapskrets. Ingen ifrågasatte...
SvaraRaderaJag mår fortfarande sjukt dåligt över min näsa ibland men har börjat spana in och lägga mitt fokus på mina trötta ögon istället. Suck, jag säger då det. När ska man kunna verkligen KÄNNA att man duger som man är? Tänk om man bara kunde omge sig med människor med dina värderingar, vilken fin värld vi skulle ha.
Kram fina!