Den här anorexikänslan, den är givetvis olika stark olika dagar. Idag hörs det och river rejält. Ihop med en inbillad tjockkänsla och tomheten så kan jag säga att eländet skränar elakt i huvudet. Idag är därmed en dag där valmöjligheterna måste begränsas, idag måste tider hållas och rutiner markeras lite extra.
Det är skönt att veta hur man ska göra när de värsta monsterkänslorna knackar på, men därmed inte sagt att man inte går med en klump i halsen och känner hur tårarna bränner bakom ögonen.
Just nu skulle jag kunna offra min högra hand för minst en 10 kilos viktnedgång. Jag går och funderar på vad jag kan dra in på, hur jag ska kunna tappa lite utan att det upprör eller oroar min omgivning. Givetvis är det bara tankar men att komma på sig själv med dessa är en egen inre strid.
Förbannade tjockkänsla!! Varför är den så stark och varför bryr jag mig överhuvudtaget? Jag värderar inte andra efter vikt och kroppsfett, men jag värderar mig själv efter det. Ju mer i vågskålen desto värdelösare - något i den stilen.
Orka liksom...
.
Tänk om vi skulle behandla våra vänner som vi behandlar oss själva. "Eh, du Maggan, ska du verkligen ta ett knäckebröd till, då blir du ju ännu äckligare?", "Om du ska äta den där kakan kräver jag att du går en halvmil först!", "Oj, nu måste du ha gått upp tre hekto, du ser för jävlig ut!", "Emma, du får inte vara med oss när vi ska spela brännboll, för du ser grotesk ut!".
SvaraRaderaNär jag trasslar in mig som värst i tjockistankarna brukar jag köra en övning ur ACT-arsenalen - Jag pratar högt för mig själv som en nyhetssändning:
"Välkommen till Hellenyheterna med senaste nytt om hur äcklig, ful och grotesk Helle är idag. Faktiskt är hon så äcklig att hon inte förtjänar att vara utomhus, folk kan ju se henne. I morse åt hon ett extra ägg till frukost och ni lyssnare förstår ju vad det innebär - hon är med andra ord äckligare än någonsin. Det var allt för den här timmen, men om femtionio minuter är vi tillbaka med ännu en rapport om hur äcklig Helle är. Missa inte det! Det är bara här på Hellenyheterna som vi alltid håller er uppdaterade om EXAKT hur hemsk Helle är!".
Jag brukar showa till det lite extra med såndär reporterröst från 50-talet och ibland är det faktiskt till god hjälp, det låter så absurt att jag måste skratta och i själva verket är det ju precis så absurt som det låter. Och den inre nyhetssändningen pågår ju emellan varven all min vakna tid och framstår då som fullkomligt rimlig.
Jag hoppas tjockistankar och ångesten lättar och lämnar utrymme för roligare och mer konstruktiva tankar inom kort.
Kram
Du är stark min vän och om någon klarar av att vinna över detta hemska monster så är det du.
SvaraRaderaKram på dig/ Annie
Hanna - tack för att du skriver om din ångest och kan, vågar, orkar, vill prata om det. Det finns så mycket skam kring sjukdomen och alla tankarna, finns också så många som lider av sjukdomen.
SvaraRaderaDu skriver starkt och dina ord känns genuina.
Tack för att jag får följa med på din resa.
Varma hälsningar
/Maria
Det är ätstörningens fula knep för att försöka hålla dig kvar i sitt grepp! Gå emot, gå emot och gå mot det friska livet:)! You go girl!
SvaraRadera