Frågestund

Som vanligt tar jag frågorna här i bloggen och tackar givetvis alla som uppskattar att jag skriver!


Detta var ett flertal frågor:


Hej! vad för du för hjälp? vad har du för bmi/vikt/längd? ifalldu inte vill säga det, har du långt kvar till normalvikt?
Vad äter du på en dag? 

vad säger din make och vad säger dina barn om din sjukdom, märker barnen? hur gamla är barnen?
Tror du, innerst inne, att du kommer bli frisk?




Den hjälp jag har idag är på en äs-mottagning i en stad nära mig, vanlig samtalsterapi och även sjukgymnastik som jag dock kommer avsluta för att det helt enkelt inte är min grej. Mer än så finns knappt att erbjudas här, förjävligt rent ut sagt! Jag har haft allvarliga funderingar på Mora men så sent som idag så har jag sagt nej till att skicka remiss dit, jag tänker klara det på egen hand.


Vikt och längdfrågor tänker jag inte svara på då jag vet att det kan trigga något enormt. Ätstörningar i vilken form som är en tråkig jämförande sjukdom och jag önskar inte ens min värsta fiende detta. Men jag har en bit kvar, så långt kan jag säga och det är mest synd, ju tidigare i viktraset man får hjälp desto mindre blir viktkampen och ju mer fokus kan man lägga på allt annat, det som i själva verket är problemet. För jag står fast vid att vikten bara är ett symptom för vissa, för andra inte alls. En ätstörning kan vara mer illa helt utan synlig viktnedgång/uppgång. En ätstörning handlar egentligen inte det minsta om vikt, vikten är ett sätt att hitta kontroll i ett kaos, en falsk känsla av kontroll. Så den som tror att man bara för att man inte väger "tillräckligt lite" inte är "sjuk nog" är precis lika sjuk, om inte mer, än mig iallafall. 


Vad jag äter på en dag känns också oerhört onödigt. Just nu kämpar jag för att äta så normalt som möjligt och allt som är onormalt och fel är sånt som jag inte vill dela med mig av. Tänker inte ge några tips på hur man blir en duktig anorektiker, för vad är det? Alla anorektier känner sig feta, stora, fel. Vem vill känna så? Hur smal du känner dig är så smal som du säger till dig själv att du är.


Min make är ledsen men tar det ändå helt ok, han är otroligt tålmodig som person och försöker bäst han kan, han är mitt hjärta på alla de vis. Barnen är för små för att se tror jag (dottern 2 1/2 och sonen 4) men visst, de undrar mellan varven varför mamma inte äter och det skär i hjärtat. Eller när de blir förvånade att jag äter med dem som om det vore konstigt. 


Innerst inne är jag fullständigt övertygad om att jag kommer bli frisk och inte bara det, helt FRI! Jag är helt inställd på detta och det kommer ske! Inte kommer det bli lätt, inte kommer det gå smärtfritt men det är skitsamma, det kommer GÅ.




Stort TACK för många frågor, uppskattar jag och tycker är jätteroligt!! Fler sånt! Samt vill jag verkligen säga tack, med lite lätt rodnade kinder, över att du uppskattar bloggen. Tack!




.