Två veckors Kick Ass Ana

Idag har det gått två veckor sen något hände, sen något vände. Jag har varit grym, GRYM! Sjukt BRA!

Det vore lögn att säga att det går smärtfritt och att vägen på något sätt är rak. Det är ofta ett helvete. Ett som inte syns. Men det känns som jag står i ring dygnets alla timmar. Jag kan inte säga att jag mår dåligt, faktiskt inte. Jag känner mig bestämd. Men det är ett inre krig som jag har hela tiden.

- Det är inte lätt att blunda och stänga av stora delar av sig själv, nysta ut vem som är Hanna och vem som är Ana i mig.

- Det är inte lätt att radera ut rösterna. De ständigt elaka påhoppen.

- Det är inte lätt när man inte ser, jag tycker fortfarande jag är stor, tjock och jag vill inte gå upp i vikt, jag vill gå ner i vikt.

- Det är komplicerat att äta all mat, jag tycker mycket är onödigt. Just så känns många livsmedel, onödiga, fel.

Samtidigt vill jag leva, det är inget liv. Men jag önskar så innerligt att jag kunde se, att jag är smal, för jag ser det inte. Jo lite mer rumpa skulle man kunna ha, men resten, resten.


Tydligen ska det vara som så att när man går upp till mer normal vikt så kommer synen tillbaks, men det är svårt att tro, svårt att ta till sig. Men vi får väl se.


Vad har då hänt under veckan som gått;

* Mycket piggare rent fysiskt. Förmiddagarna har jag mer ork, dock är jag helt utslagen efter lunchen. Ofattbart att man ligger som klubbad i flera timmar efteråt.

* Sömnen är helt vajsing, jag somnar galet tidigt på kvällarna. Maken får bära in mig i sängen.

* Magen lever sitt eget liv! Herregud, jag gör inget annat än går på dass numer. Kul info va?

* Vikten varierar väldigt men totalt har jag kanske ökat något hekto under dessa 2 veckor som gått. Ana hatar det - skriker i mig. Men jag är förvånad att jag inte gått upp mer, jag äter ju uppskattningsvis 6 gånger mer än innan? Men jag är glad för det, för jag är livrädd över hur jag kommer reagera när vikten går upp på riktigt.

* Jag har fortfarande massor av förbud att jobba på, förbud som har jobbat sig in som onödigheter där jag seriöst inte kan förstå varför jag ska trycka i mig vissa saker.


Ny vecka iallafall och jag ger INTE upp!

Skalman - alla ätstördas bästa vän

.