torsdag 24 november 2011

Vad är din hemlighet?

Alltså, det hade varit hyckleri på hög nivå om jag hade sagt att allt går som på räls, att det bara är att ändra sina tankar och köra på det.

Jag tror i allra högsta grad på den omvända hjärntvätten, affirmationer och att enda rätta är att gå emot sjukdomen, anorexin. 

Ibland kommer jag på mig själv med att sitta o gapskratta bilen, helt ensam, åt tanken att jag har den här diagnosen, anorexia nervosa. Jag liksomn? Herregud inte jag!

Iallafall.... tror man att alla dagar är rosenskimrande så är man blåst. Senaste dagarna har jag fått kämpa ihjäl mig för att inte lyssna på Ana. Kämpa för mina affirmationer och kämpa för målet - att bli helt frisk och FRI. Men jag målar ständigt in mig själv i nya hörn! När jag tror att det går bra, ja då har jag istället hittat en lucka, ett hörn att gömma mig i.

Hur i helsike ska jag lösa det! JA jag vill bli frisk, men jag kan inte förlika mig med tanken på en viktuppgång och det hämmar alla affirmationer, alla frisktankar, allt ätande och ja faktiskt, precis allt.

Jag vet att flera av er som läser har kommit en bra bit längre på vägen än jag har gjort, hur gjorde ni? Alla är rädda för viktuppgång, men hur spräckte ni er rädsla? Jag har ju provat att gå emot rädslan förut, fungerade inte, trillade tillbaks trots att jag själv trodde att jag var frisk under många år. Så hur gjorde du?


Kan ni dela med er av era hemligheter?





.

2 kommentarer:

  1. Har inget bra svar, men det allmänna rådet är att "tänka logiskt". Fundera på hur ens syster, eller vän skulle reflektera över en matsituation...Då får man lite mer perspektiv.
    Ana säger att jag blir fet av en godisbit, men det friska i huvudet VET ju att 30 kcal inte kan påverka ens vikt i den utsträckningen...Och friska människor väljer det på menyn som låter gott, de tänker på smak och utseende på maten - inte främst på siffrorna.

    Kram<3

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar. Jag vill inte ge upp, men om jag skall få hjälp så måste jag nog gå ner i vikt ännu mer. Jag vet inte hur sjukvården tänker kring det. Måste lixom vara halvdöd igen för att få hjälp. Du har rätt, det blir bara längre och jävligare ju längre och hur djupare man går.
    Hur mår du?
    Tack detsamma, kram

    SvaraRadera