Uppskattning

Att visa sig själv uppskattning, att få uppskattning är viktigt!


För den som inte vet reagerar kroppen på ett flertal sätt av att återgå till ett normalt ätande, rutiner, regelbundenhet. Fysiska reaktioner som man inte kan påverka. Jobbiga sådana.

Nu har det gått några veckor, och det allra värsta magontet har lagt sig, utom på eftermiddagar och kvällar. Då har jag fortfarande ont, är svullen, öm och känner mig allmänt mörbultad, överkörd. Den värsta hungern har också lagt sig, jag känner inte längre ett behov av att vilja äta alla familjens portioner på en och samma gång. Inte för att det är något jag har gjort, men känslan, den hemska känslan av att inte kunna sluta äta, den har äntligen börjat försvinna, eller iallafall dämpats.

Men det finns fler saker, som förmodligen tar tid att försvinna. Fryser och svettas omvartannat gör jag fortfarande och det kommer säkert hänga med ett tag till. Blåmärken på händer och fötter som envist sitter kvar länge och det jobbigaste av allt, min sömn är oerhört oregelbunden. Jag kan totalt däcka på kvällarna, för att sen vakna mitt i natten och vara vaken från tidig timma. Min dygnsrytm är minst sagt hawaii.  Ju mer jag äter under en dag, desto hårdare och snabbare somnar jag på kvällarna. Äter jag dessutom något framför TV:n i soffan ja då kan man nästan räkna med att jag somnar med maten i munnen. 

Varför är det så här? Jo, min kropp arbetar konstant för att bygga upp sig och behöver akut sömn när det finns mat i kroppen, det är under sömnen som kroppen byggs upp igen, den anabola fasen. Sen får man lägga på den psykologiska effekten, det är ett mentalt helvete periodvis. Ständigt mötande av ångest, det tröttar något oerhört!


Detta är något som måste få ta tid, TID. Jag kan emellanåt känna mig aningens pressad och stressad av min omgivning. Som att det finns en förväntan över att det borde gå fortare att bli frisk och normal igen. Samtidigt är jag livrädd över att det ska gå för fort, jag vet att fallet blir hårt och djupt om jag inte forsätter gå åt rätt håll. Går det för fort kommer jag snubbla över mig själv och trilla dit igen. Jag behöver tid. Tid som jag själv känner att jag inte har.


Just nu är jag i stort behov av uppskattning, från mig själv men även från mina närmsta. Förstående för hur tröttande det här är, en förståelse för att min dag kanske inte är så lat som jag själv kan döma mig ibland. Att mötande av ångest, ätandet, hjärnspöken och en ständig inre konflikt. Att det tar all energi, precis all.

När dagen är slut är jag dränerad, när barnen lägger sig kan man slappna av och då tar kroppen över. Det får lov att vara så, tills kroppen själv säger att nu vill jag vara med igen.


.