Min Kärlek

Det är när man mår som sämst man behöver det som mest - Kärlek.

Det är när man förtjänar honom som minst man behöver honom som mest - min Kärlek.


När jag träffade min make för 6 1/2 år sedan var det en sån där kärlek som ingen tror på förrens man får uppleva den själv. Kärlek vid första ögonkastet, ljus som slocknar, ljud som försvinner och allt fokus på bara en individ, den stora kärleken.

När jag träffade min stora kärlek var jag fysiskt frisk, i balans och på god väg mot ett fulländat liv. Tillsammans blev vi ett, vi hade oskyldigt pussats på en parkbänk, träffats totalt nio timmar innan en garderob röjdes ur, en tandborste adderades på mitt tvättställ och vi blev sambos. Exakt ett år på dagen, bytte vi ringar inför våra familjer och vänner, massor av kärlek och stor fest.

Vårt liv avspeglar vem vi är, båda är vi ytterligheter, det är antingen svart eller vitt. Vi sätter ribban högt, vi har mål och ambitioner, om än olika sådana så går vi hand i hand parallellt med varandra. Vi är dynamiska och skaffade barn tidigt i relationen, hann med 4 missfall innan sonen, utredningar som visade något vi redan visste - att vi är extremt kompatibla. Vi var, är, alltså som gjorda för varandra på fler plan än vi ens kunde tro.

Vi hann med ytterligare ett missfall innan vi testade positivt med dottern, en vecka innan sonen fyllde ett år. Vi hittade det hus vi håller på att förvandla till vårt drömhus, jag voltade med bilen i v24 - klarade mig med änglavakt, det var inte min tur att lämna jordelivet helt enkelt.


Dynamik, kärlek, massor av kärlek och fullt ös - det är jag och min make.


Ledsamt nog har jag gått i en cirkel som har slutits, anorexin som dammades av från hatthyllan och tog plats i mitt liv igen. Men denna gången är det annorlunda, nu har jag min kärlek. Jag är inte ensam - även om jag känner mig ensammast i världen.

Nu förtjänar jag honom som minst - men behöver honom som mest.

.