Osynlig

Utan att fara med osanning kan jag nog säga att jag är oerhört socialt kompetent. Dock betyder det inte att jag är social, jag är snarare väldigt asocial. Av flera anledningar. Som inte är ätstörningsrelaterade utan som bara är, jag.

Men det finns delar i min sjukdom gör mig asocial, som idag när jag var och handlade blev det väldigt tydligt. När man drar ner mössan över pannan, undviker att titta på folk för att slippa synas. Dessutom fick jag från ingenstans en lindrigare ångestattack i samma veva. Det är inte lätt att handla, utan att synas, med hjärtklappning och känslan av svårt att få luft. Beslutsångest och kraven att faktiskt göra det jag ska, det jag måste, som vuxna människor gör. Reda ut situationen på plats, utan att det syns.

För vad händer om jag syns? Jag är rädd för att se mig själv genom andras ögon, fler betraktande, dömande, kritiska sådana. Att någon annan kanske har en åsikt om mig, som jag inte har bett om. Att någon ser vilken jävla flopp jag är, att allt bara är fejk. Att jag inte är perfekt någonstans.

Jag är livrädd för att det ska synas att jag gått upp i vikt, för det har jag! Det är jätteskrämmande att någon kanske kommer anmärka och kommentera det. För tro mig, i nuläget, hur positiv jag än försöker vara, så kommer jag aldrig ta en snäll kommentar för vad den är menad. Allt vänds. All respons på min viktuppgång kommer uppfattas som den gör av mig själv, hur jävla fet och värdelös jag har tillåtit mig själv bli. Hur jag förstör allt jag har kämpat för.


Resan upp, tillbaks till ett normalt och friskt liv är värre än att vara sjuk. Men det kommer vara värt det.


.