torsdag 1 december 2011

Anorexia Nervosa - Det bästa som hänt?

Ibland undrar jag om detta, den här sjukdomen, faktiskt inte är en av de saker i mitt liv som är det bästa som hänt mig?

Visst, nackdelarna är många men om jag försöker vända på det, se det positiva i det här. För ur något ont kommer oftast något gott, det vill jag gärna hålla fast vid. Så det finns det fördelar som är otroligt betydelsefulla för resten av mitt liv.

För att tydliggöra vad jag menar ska jag berätta att för många år sedan hade jag en patient som var svårt sjuk i cancer, döende. Denna patient berättade för mig att hennes sjukdom var det absolut bästa som hänt i hennes liv. Kan ju då fylla i med att hon skulle haft många år kvar i livet om hon inte haft sin elaka sjukdom. Iallafall, hon förklarade då för mig att sjukdomen öppnat hennes ögon, fått henne att stanna upp och faktiskt inse värdet av livet. Inte bara tuffa på och skjuta på ifrågasättandet, vad som är viktigt och värdefullt i sitt liv.

I slutändan räcker det inte med materiella ting, eller ett liv som är helt pengaberoende, karriärsberoende eller vad det nu må vara som gör att man blint bara går framåt utan att se sin egen vägkant.


Jag har lång väg kvar till min friskhet men jag har vet med säkerhet att jag aldrig någonsin mer blir samma Hanna som jag var förut. Jag kommer ha massor av erfarenhet med mig, erfarenhet som kommer berika mitt liv. Inte låta livet passera utan att se den där vägkanten. Sluta vara en prestationsprinsessa och sluta lägga mer värde i andras uppskattning än min egen gentemot mig själv.





.

8 kommentarer:

  1. Så känner jag med angående alla år med ätstörningar. Ibland tycker jag synd om folk som aldrig haft det jobbigt, vet dom verkligen vad de kämpar för? Alltså jag känner mig lite frälst nästan, och klok ;-)

    Kraaaam!

    SvaraRadera
  2. Jag håller med dig. Det man säger om sig själv och det man tycker, det blir till sanning, men tyvärr "sanning" som absolut inte stämmer. Varför går det inte att tala om bra saker om sig själv.
    Tack, japp jag har skitsnygga ben, det har du med. Kram

    SvaraRadera
  3. Tack detsamma. Hoppas du haft en bra helg. Kraam

    SvaraRadera
  4. Åh vad jag älskar din blogg. Ramlade in av misstag... o ungefär det bästa som hänt på länge. Jag är också mamma, har haft anorexi från och till sen jag var 17. Jag har nu tagit det största beslutet någonsin, gjort en egenanmälan! så om ca 1 månad är det dags för mig att få hjälp. Känns otroligt jobbigt, men somsagt, det största beslutet jag någonsin tagit! maila mig gärna: jessie_zx@hotmail.com

    SvaraRadera
  5. Det där har jag oxå tänkt på. Men tyvärr är det fler än vad man tror som "haft det jobbigt" med både det ena och det andra. Ibland undrar jag vart samhället är på väg...

    SvaraRadera
  6. Jag förstår hur du menar! Alla vi kommer vara 1000 gånger starkare när detta är "över". kramar

    SvaraRadera
  7. Det bästa med ätstörningen jag hade var att jag nu verkligen verkligen älskar min kropp, med min stora rumpa och ofasta mage, på ett sätt som jag säkert inte hade gjort om jag inte gått igenom det här. Ingen av de tjejer i min ålder (22)som jag känner är så nöjda eller till freds med sina kroppar som jag är, för att de aldrig allvarligt ifrågasatt kroppsidealen vi har idag. Nu kan jag (nästan helt) lägga allt det där bakom mig och tycka att jag är snygg som jag är!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbart att höra!! Minns så väl att jag mådde mycket bättre i mig själv när jag vägde mer, även om jag inte var frisk. Men det var bra mycket lättare och förutsättningarna bättre... synd att jag bara inte insåg det fullt ut just då utan lät det ta över mig igen...

      Radera