Om mindre än två timmar sitter jag tillsammans med min läkare och en läkare (fullständigt pucko om ni frågar mig - eller det är väl egentligen felaktigt uttryckt, snarare är oinsatt, outbildad och oförstående när det gäller ämnet anorexi mer korrekt) från min arbetsgivare och ska diskutera arbetsmiljö, arbetsuppgifter och huruvida jag ska kunna komma tillbaks till min tjänst, när och i hur stor omfattning.
Det är lite svårt att greppa att man som vuxen inte alltid bestämmer över sitt eget liv. Vilket på ett sätt är rätt skönt då jag vet att jag lätt tuffar på i 100, stänger av mig själv, fokuserar fel och återigen presterar utan att någonsin känna mig tillräcklig eller nöjd. Där inget är bra nog, där det alltid kan bli bättre, dit där ribban alltid flyttas när man nästan nått mållinjen.
Jag undrar faktiskt själv om jag är redo att börja jobba igen? Vi har inte en arbetsmiljö att skryta om för tillfället, eller har väl aldrig haft under min tid iallafall. Stress och omgivningens attityd påverkar mitt beteende mer än jag vill erkänna. Är jag frisk? Är jag sjuk? Jag känner mig aningens konfys i den frågan.
Ja det är bara att sträcka på ryggen... försöka sladda in lite från sidan, eller hur det nu var va.... Nu ska sminket upp i nyllet och sen iväg, ni får snart höra hur det har gått, lycka mig till!
.
Kan tänka mig att de vill att du ska tillbaka i arbete så fort det bara är möjligt. Vårt sjukföräkringssystem ser tyvärr inte till den enskilda människan, statistik och redan uppsatta ramar för när man ska "klara av" att gå tillbaka till arbetet är det som får råda när såna beslut ska fattas.
SvaraRaderaHejar på dig och önskar dig lycka till! Kram!