Givetvis är det egna tankar som har skapat skuld, skam och en känsla av att man är så jäkla fel, dålig, värdelös, operfekt och totalt misslyckad. Den negativa hjärntvätten som är en sån kompis med ätstörningar generellt. Där det tydligen är ok att vara sin egen mobbare, för det är inget annat än just det - egenmobbing.
Men det är skitsnack!! Fullständig bullshit!
Den anorektiska rösten är ingen verklighet, det är en just bara tankar. De är svåra att mota i grind, de nästlar sig gärna in och impregnerar ens hjärna så man tillslut vet varken ut eller in, vad som är rätt eller fel.
Därför är det så oerhört svårt att bli helt frisk och fri på egen hand. Ja, man måste göra allt jobb själv, man måste ensam möta sin ångest och man måste själv ta ansvar för sina egna handlingar och sitt agerande. Men för att få hjälp med tankefällor, nysta ut den impregnerade hjärnan, då behövs proffesionell hjälp.
Man måste inte vara i ett akut somatiskt tillstånd för att få hjälp, man behöver inte inbilla sig att om man bara blir
Ja det var som en påminnelse till er som läser men inte har sökt hjälp, än. Det är aldrig en dag försent.
Så vaddå svarta lamm?
Jo imorse vaknade jag och maken med dottern inklämd som en korv mellan oss. Hon är en verbal och envis liten lady och sjöng gärna en sång för oss i tidig otta.
Bä bä Svarta lamm, gick på restaurang
vet ni vad han gjorde, bajsa under bordet
Då kom polisen o släppte värsta fisen!
(pruttljud i högsta volym)
(bilden lånade jag från http://www.roslagslamm.se/lankar.html)
Jepp, jag älskar mina små! De kan verkligen konsten att få en att inse värdet av ett gott skratt klockan fem på morgonen.
.
Du har så rätt, visst ska man söka hjälp även om man inte är tillräckligt smal/sjuk. Men det är inte alltid så lätt, har ju försökt få hjälp nu i fem månader och är tyvärr inte ett dugg närmare hjälp nu än tidigare. Jag anses inte som ett prioriterat fall eftersom jag inte är tillräckligt underviktig enligt äsenheten och inte tillräckligt emotionellt instabil för vup. Så jag gör om det till att jag är en misslyckad anorektiker och ger äsen mer utrymmer. Jag är ju inte SÅ sjuk tydligen. Och jag drar mig ännu mer för att söka hjälp och bli nekad ännu fler gånger. Och sjunker djupare ner i en depression som blir svårare att ta sig ur ju längre tiden går. Så visst ska man söka hjälp, men inte förlita sig på att få den. Det gäller att träffa på rätt personer i vården. Och hoppas att överleva tills man gör det. Förlåt min negativism, jag är glad för att du och många andra fått hjälp, att du har stöd i ditt kämpande. Om bara en enda vinner kampen så! Jag ger nu upp. //M
SvaraRadera