Jag dömer mig själv efter min utsida, jag mår efter hur jag själv upplever hur jag ser ut. Jag strävar ständigt efter att vara perfekt även om jag vet att jag aldrig någonsin kommer nå dit. Mina kriterier för perfekt är ouppnåeliga.
Jag vet inte vart detta kommer ifrån, jag vet inte vart mina höga krav och mina sjuka ideal bottnar i. Det kvittar egentligen, de finns där och det är det som räknas. Jag styrs och jag präglas av dem. Jag själv låter dem påverka mig så till den milda grad att jag inte kan behålla min psykiska hälsa.
C och jag pratade idag mycket om acceptans, att se verkligheten för vad den är, leva i nuet och uppskatta just det. Inte härleda från gamla känslor eller vad jag tror kan kännas imorgon, utan känna här och nu. Där brister jag fullständigt. Som vanligt plockas det fram en näsduk för att fånga en och annan tår, jag förstår inte! Hur ska jag kunna acceptera det jag ogillar så skarpt, hur ska jag kunna se mig själv med andra ögon och hur kan jag leva med att inte vara perfekt, att nöja mig, acceptera och må bra av det.
HUR gör man för att hitta acceptans?
Tro mig, jag kommer göra allt, allt i min makt för att försöka hitta svaret på just den frågan. Jag har aldrig förlorat det jag förutsatt mig förut och tänker heller inte göra det nu, jag tänker vinna det här, jag tänker vinna mitt liv!
Hur gör man för att hitta acceptans? Jag försöker genom att leva efter mottot "Fake it til you make it". Låtsas att jag accepterar mig tills jag faktiskt kommer på att jag gör det. Just fake it til you make it har hjälpt mig många gånger. I anställningsintervjer - ja, det här kan jag. Inför nya utmaningar - jag är inte rädd, jag kan flyga (hoppa bungy-jump, rida elefant, klättra i berg och föda fram barn). I matsituationer - jag kan äta, jag dör inte.
SvaraRaderaAtt acceptera sig själv, inifrån och ut, det goda med det onda, ÄR JÄTTESVÅRT! Men som med dina positiva affirmationer, till slut har man hjärntvättat sig åt andra hållet. Har man lyckats intala sig lögnern att man är fet, ful, tjock, otillräcklig och värdelös borde man i rimlighetens namn lyckas åt andra hållet också. Som dessutom är sant.
Du är bra precis som du är, fin, räcker alldeles utmärkt, och värdefull. Dina barn skulle inte vilja ha någon annan mamma. Dina föräldrar inte någon annan dotter. Och din kropp skulle inte vilja inhysa någon annan än just du. Så: Fake it til you make it!
Maaria
Kära H....vet du vad? Du förtjänar att vara lycklig!!
SvaraRaderaVisa "Ana" var skåpet ska stå! ;-)
Kram,
D***
För att hitta acceptansen tror jag bara man kan göra själv. de gäller på något sätt att hitta saker som man inser är så mkt mer värt än att vara "perfekt". Ingen är det. Att vara lycklig och må bra betyder så mkt mer :)
SvaraRaderaJag tyckte inte revenge var så bra faktiskt:P men du kanske gillar de mer än mig hihi
Puss<3
Hej Hanna!
SvaraRaderaDu får ursäkta att jag varken har läst eller kommenterat på länge men det är inte av illvilja eller för att jag inte har velat. Jag har varit helt under isen, mått sämre än jag någonsin gjort tidigare. Jag har ju ingen ätstörning men har insett att jag har en psyikisk sjukdom. ÄNTLIGEN, har jag insett det! Jag har sjuka ångest- och orostankar som begränsar hela mitt liv och gör det motigt och kämpigt att leva. Jag känner igen så mycket av det du skriver, det känns som att vi är drabbade av exakt samma sjukdom bara det att du projicerar din ångest på mat och vikt och jag gör det på bl.a. sömn.
Vore härligt att träffa dig nån dag, så vi kan klappa om varandra lite :-)
Hälsa din fina man och gulliga ungar! Varma kramar!
Mariaa... du har så rätt, som vanligt! O som vanligt påminner jag dig om att använda din klokhet även till dig själv... <3
SvaraRaderaD... inte bara jag! Vi ska visa vart skåpet ska stå! <3
camilla.... mm men det är så svårt! Svårt att hitta saker som man värderar så mycket mer att man ser det hela annorlunda. Enda rätta som du säger, men ack så svårt...
Karro... maila mig! O vi ses snart!! Framför en brasa, jag häller upp ett glas vin, du får en varm choklad o sen kan vi pladdra <3