Vad har Harry Potter med mitt livspussel att göra?

När man kommer på sig själv sittandes i soffan, mitt på blanka dagen. Invirad i en filt. Grinande som en unge framför en film som man skulle kunnat tro handla om något helt annat än det i själva verket gjorde. När man finner sig själv med tårarna sprutande i slutscenen av sista Harry Potter filmen ja då börjar iallafall jag fundera hur det står till.

Vita rockar kan hämta detta nutcase till mamma, eller? Låsa in mig o slänga nyckeln.


En punkt som kan tillskrivas Förbättringssymptom är att hela känslolivet väcks till liv igen. Alla känslor kan komma hejvilt, passande som opassande. Logiskt som ologiskt.


Fine, jag är en blödig jäkel och hade säkert grinat ändå, men känslan... att komma på mig själv med så otrolig mycket mer känslor är både skitjobbigt och... konstigt. Både bra och dåligt antar jag, alla känslor är ju inte jätteroliga direkt, särskilt inte de som handlar om mig själv. Dem får jag jobba med dygnets alla vakna timmar.

Att acceptera, acceptera det jag ser såväl som det jag känner. Det är svårt. Ibland, eller oftast ska jag säga, så känns det som att jag aldrig kommer nå dit. Men den här gången tänker jag inte ge upp, göra som jag gjorde förra gången. Då gick jag upp till normalvikt, relativt fort, jag stängde av till förmån för kärleken och missade en viktig bit i mitt livspussel. För då kände jag som många andra, som jag själv känner men vet bättre, att normalvikt ja då är man frisk. Men inte, tyvärr. Det finns ofantligt fler bitar kvar att lägga.

Det är dem jag måste både hitta och lägga rätt just nu. Jag är ett pussel och jag ligger utspridd. Delar av mig, kanske ramen, har hittat sin plats, men stora delar av innehållet ligger såväl upponed som utspritt. 

Det är en jävla kamp och en komplicerad sådan.