Kola

Just så är det...

Befinner mig för tillfället i en form av delirium, därav dåligt bloggande. Orkar helt enkelt inte och har dåligt med uppslag, iallafall positiva sådana.

Just nu är det hysteriskt jobbigt att befinna sig i ingenmansland, att vara underviktig men ändå uppfattas som normalviktig. Det är svårt att ta det där sista steget om ingen ens ser, själv vill jag bara blunda och fly. Anorektiska hjärnan jublar åt dessa tankar, att hålla mig kvar på dessa icke normala och OK siffror, friska hjärnan får motstånd av min egen vacklande självbild och känslan av motarbete från omgivningen.

Givetvis finns det ingen som motarberat en ytterligare viktuppgång, men det känns heller inte som att jag får vidare stöttning till fler kilon. Fine, så ÄR det. Det är MITT jobb punkt! Mina tankar och min inställning, jag kan definitivt inte lägga ansvaret på andra men gudars vad det hade underlättat om det hade gått, går inte att frångå.


Kärlek, omsorg, det är jag i stort behov av just nu. Positiv uppmärksamhet, ja det går inte sticka under stol med.

Imorgon ska jag kolla upp min lever, galla och pancreas (minns inte vad den heter på ren svenska). Skönt att steget är taget att få reda på varför jag har ont i sidan titt som tätt det senaste året.

.