Biter mig själv i rumpan

Det är precis det jag gör, hela tiden!

Jag går runt mig själv, gör jag något bra drar jag ner på något annat. Om jag gör en snabbanalys över mig själv så är det ingen skillnad idag från vad det var innan jag startade den här bloggen, som faktiskt ska fungera som pepp och pusch i rätt riktning.

Jag har lika mycet ångest som innan, om inte mer de gånger jag verkligen kämpar och äter normalt.

Jag har inte gått upp ett hekto! Inte ner heller, men ändå. Jag måste ju gå upp!! Fast jag vill inte, jag vill ner, men jag får inte, jag ska inte. Jag vill bli frisk men samtidigt är jag rädd. Just för att frisk betyder viktuppgång som en del av utveckligen frammåt. Steg ett, för man är inte frisk för att man går upp i vikt, däremot ger en fysiskt frisk kropp bättre förutsättningar att faktiskt bli just, frisk. Det är oerhört svårt att att acceptera, att man måste börja i matändan, den som känns värst men som kanske är lättast egentligen?

Det är den här kontrollen, varför är den så viktig och är det verkligen så att den här kontrollen är den enda tryggheten jag känner till?

När det gäller mat och ätande så äter nog de flesta anorektiker rätt lika, om än inte samma sak. Men det som är lika är nog att man hittar vanemönster i ätande. En frukost ser alltid likadan ut, samma sak med lunch och kvällsmål. Det är svårt att bryta de mönstren eftersom de är så otroligt tvångsmässiga. Man står hela tiden i valet och kvalet, pest eller kolera.

Jag kan vakna klockan 3 på natten, första jag börjar tänka på är vad jag ska äta. Kan ligga 2 timmar och dividera med mig själv om jag ska äta 1 ägg eller en skål med räkor och broccoli till frukost. Ibland kan tanken slå mig att jag ska välja nåt annat, men den försvinner snabbt då det är en trygghet i de andra två valen. Två timmar av mitt liv kan ägnas åt enbart detta urdumma dividerande och väljande! Bajs är det! Fruktansvärt onödigt.

Hela förmiddagarna går åt till att dividera med mig själv vad jag ska äta till lunch!  Sen är middag givetvis utesluten och kvällsmaten är likaså den ett dividerande, om jag får den alls.

Ska boka en tid hos dietisten som får hjälpa mig att lägga upp ett eller flera måltidsförslag, någon form av matschema. Så jag slipper välja själv, dividera och ge anorexin utrymme att välja bort. Jag vet hur en normal portion ser ut, hur bra mat lagas och läggs upp, både i mängd och fördelning mellan näringsämnen. Att lägga upp en portion till någon annan är inga som helst problem, men det bara går inte till mig själv. Jag kan bara inte!

illustratör Cecilia Birgerson Nordling