Sliter mitt hår

Ja fy fasen vissa dagar önskar man att man aldrig vaknat till.

Igår slog det slint så det heter duga och det har följt med in i starten av den här dagen. Stormar som jag ser är på väg rider jag ut, vissa är inte ens värda kraften att mota de får man helt enkelt bara följa med och leva med skammen som det lämnar efter sig istället.

Tackar all världens makter att mina stormar aldrig är långvariga eller överdrivna, men ändå, bara det ATT de finns gör ont.

Så nu får man torka upp den lilla våta fläck vid namn Hanna som ligger långt ner på botten. Den här skiten, den här elaka jävla sjukdomen, får en att känna sig som den mest ensamma i hela världen trots att man inte är det.

Det är särskiljandet

Man Är inte en anorektiker - Man är en Person med anorexi

Anhöriga och närstående må tycka att det är svårt, det begreppet. JAG tycker också att det är svårt, jag vet knappt vem som är jag eller vem som är Ana vissa dagar. Ibland vet jag inte vad som är sjukt eller vad som är friskt, vad som är rätt och vad som är fel. 


Ska träffa C imorgon igen, pinsamt att erkänna mina misslyckanden, pinsamt och jobbigt att det faktiskt inte går framåt, snarare tvärtom. Vi ska lägga upp en ny taktik, jag behöver mer stöd, mer hjälp. Så LESS på att vården är så urusel inom detta område. För har man anorexi (eller ätstörningar generellt, bulimi, UNS) ska man antingen bo nära ett behandlingshem eller i en större stad för att hitta någon form av dagvård. Uselt med tanke på att vi är så enormt många som har detta problem. För tro det eller ej, på de allra flesta syns inte sjukdomen, den gruppen är störst och har minst lika stora och små problem.


Nä det var ett skitinlägg det här, inget positivt alls. Men man får väl acceptera att man inte kan prestera på topp jämt, att allt faktiskt inte är så snuttepluttegulligt. Jag hatar fasader, jag har massor! Men jag hatar fasader!!

.