Jag känner mig irriterad, arg, konfys och fullständigt frustrerad, över precis ALLT.
Imorgon börjar allvaret, nu vänder livet och tar nya riktningar. Jag vet att det är mitt eget val att jobba mer än jag behöver, men stressen av att vara på min arbetsplats så korta pass var så övervägande att det är så här det måste bli. Trots att jag egentligen inte vill och trots att jag har en känsla av att det inte är ultimat. Idealiskt vore att själv få bestämma antal dagar och tider men det finns ju regler och de går stick i stäv med vad jag vill.
Skämskänslorna ökar. Det är inte bra.
Hur jag ska hinna med bloggen sen är en annan fråga. För först ska jag jobba, sen ska jag ta hand om barnen och maken, laga mat och rodda hus och hem. Sen är man ju fullständigt död, jag hinner sällan växla många ord med maken efter barnen är nattade innan jag sluter tittorna framför TV:n. Få program ser jag till slutet, jag somnar.
Just nu vet jag varken ut eller in, jag är kanske bara hormonstinn. Men några kroppsvänliga känslor, det har jag inte alls förtillfället.
En liten Tuvstarr
.
Ååå, vill bara ge dig en stor, stor kram och säga att allt kommer bli bra. Vet så väl hur du känner och så stor som jag känner mig nu, ja det var längensen jag kände så kan jag säga!!
SvaraRaderaDet här med jobb är alltid svårt.. att veta hur mycket man klarar. Jag gick ganska nyligen upp från ett års halvtidssjukskrivning till 75% arbete. Men det är verkligen för mycket känner jag nu. Vet inte alls hur jag ska göra.
Det är ju pengar man tänker på också.. usch vad det är mental jobbigt att vara inne i FK-svängen måste jag säga..
Det där med mensen, hur kan man "kicka" igång den då..? Järntillskott..?? Kramar!!
Tack fining.... o man kickar igång mensen med hormontillskott om jag inte minns galet, det där måste man ta med sin gyn... Kram
RaderaDet är alltid som värst innan man kommit igång tror jag. När jag skulle läsa in en kurs på Komvux för några år sedan hade jag dagen innan sådan panik att jag började hyperventilera tills jag svimmade, bara en sån sak ;). När jag väl var där var det inte hälften så illa som jag inbillat mig.
SvaraRaderaHoppas att du får ordning på kolan och att det känns bättre i morgon. Det mesta brukar lösa sig, även när det inte känns så (försöker jag just nu envetet intala mig själv).
Många kramar
Jag vill också ge dig en stor kram vännen.
SvaraRaderajag hoppas så att det blir bra men jag förstår din oro.
Lycka till nu fina du!
Fin Du.! Om du bara visste hur mycket du hjälper mig. Och nu var jag tvungen att skriva till dig igen. Våra msn konvensationer var alldeles för längesedan nu.
SvaraRaderaJag kollade på 'livet blir bättre' ikväll. Det med Sanna Bråding. Men jag var tvungen att stänga av. Jag kunde inte titta. Jag har insett de senaste dagarna att jag är så rädd. Så fruktansvärt rädd att hamna tillbaka i allt igen. Jag vill så gärna vara frisk. Vara normal igen. Ha ett normalt liv. Jag har inte ångest när jag äter, jag svälter mig inte. Men jag känner mig inte helt okej. Periodvis gör allt så ont. Jag är rädd att göra folk besvikna, att misslyckas med att vara frisk. Så ska det ju inte vara? Jag har så mycket känslor. Jag vill gråta ut så mycket men det fungerar inte så längre. Jag ska ju vara frisk? Jag ska ju må bra nu? Va du någonsin rädd för att falla tillbaka? Jag kan inte läsa i Fb tråden på forumet för det vänder sig i magen, inga bloggar om folk som kämpar tillbaka (din går dock bra). Åh, kommer det bli bättre tror du? Jag kanske aldrig var redo.? Ibland känns det som jag är så rädd för att misslyckas med att vara frisk för att inte göra andra besvikna att det är det enda jag fokuserar på.
KÄRLEK till dig min fina. Och lycka till på jobbet nu.!
Sötonsan... jag vill inte vara sådan MEN det känns inte som du till 100% kommit hela vägen. Du har gjort ett skitbra jobb men du kanske har en liten bit kvar... jag tycker om du frågar mig, att du ska söka hjälp igen, ta tag i det sista, attackera det och döda det!! Annars är risken stor att du faller igen, om inte nu så senare... Jag tror på dig det vet du...
RaderaKärlek! o TACK <3
åh vännen. En stor kram så här på morgonen. Det kommer säkert att gå jättebra sak du se, försök tänka positivt tänk på law of attaction ;)
SvaraRaderaPuss på dig.
Inget av det här kommer hjälpa dig att känna dig bättre, men jag vill ändå konstatera:
SvaraRadera1. Det blir aldrig så illa som man tänkt sig (och vi som är/har varit ätstörda och har detta kontrollbehov målar säkert upp katastrofbilder än värre än "vanliga" människor)
2. Du är absolut inte ensam om din oro! Det är ju inte ens exklusivt för de som varit sjuka/arbetslösa; vem som helst kan vara nervös inför något nytt, speciellt hela nya rutiner i livet. Jag har iofs arbetat hela min sjukdomstid (fast om en läkare träffat mig tvivlar jag på att jag fått fortsätta där ett tag...), men fick ändå de här panikkänslorna när jag bytte tjänst. Och då hade jag ändå blivit så gott som bra och kunde äta igen, var normalviktig. Tror lite att det beror på det här med viljan att ha kontroll. Och så klart tröttheten; har man varit ätstörd vet man hur slut kroppen och huvudet kan vara och hatar den känslan, är rädd för att den ska komma så fort man måste anstränga sig.
3. Det blir lättare om man får i sig energi. Nej, jag vill inte predika. Jag vet att du också vet detta rent logiskt, men att huvudet ändå skriker åt dig att det är för svårt, för ångestladdat att få i sig mer mat. Jag var där själv. Jag vägrade till och med tro på det. Men så började jag äta. Och barnen var inte alls lika jobbiga och bråkiga längre. Hemmet var inte ett oöverstigligt berg av städning och fix. Jobbet var inte en plåga man räknade ner timmarna på.
Som sagt, jag underlättar nog inte din frustration nu. Men jag vill ändå skriva på sådana här bloggar: i början hjälptes jag mer än vad jag förstod av de som kommit "längre". Och jag blev glad när jag hittade din för ett tag sen - inte för att du måste leva med detta också, men för att det var skönt att se att det finns fler "vuxna" anorektiker. Fler mammor... (den där skammen jag inte kunde hitta hos alla yngre tjejer, ångesten inte bara för mig själv utan för de två som betyder mest i världen...)
Kämpa på och LYCKA TILL!
Du har så rätt, mer än rätt!!! TACK för fina ord, tack för engagemang och för att du peppar!
RaderaMan måste tugga oavsett, för slutar man tugga faller man igen och man får bara börja om, man biter sig i rumpan.
Så återigen, så sant, så RÄTT!! Tack! <3<3<3
Det är klart att du är så trött, så trött nu när dagarna är slut. Det gäller att bara fokusera på det viktigaste, hälsan och familjen och såklart att göra dina timmar på jobbet. Inga måsten och borden! Och du, bloggen ska inte vara ett måste, känns ingen press över den. Bloggar ska vara roliga och lustfyllda, eller hur?
SvaraRaderaTack så mkt för en fin gratulationshälsning och fina ord om min blogg!
SvaraRadera