Pinsam, patetisk, fel, fel, fel
Fy fasen för den här sjukdomen som satte mig där! För jag har verkligen kännt mig väl tillmods den sista veckan, mått bra, njutit och verkligen levt. Idag kände jag mig så utmålat sjuk, sjukare än jag känner mig, sjukare än jag är. Visst det är ju för mitt eget bästa allt, det är jag allt för väl medveten om, men ändå.
Iallafall... alla hjärtans dag, det är då jag gör entré på min arbetsplats. Arbetsträna som det så fint heter. Det är inget fel på min arbetsförmåga ska jag få lov att tala om, problemet ligger snarare i fördelningen av energier och att hantera de negativt laddade väggarna på min avdelning.
Det kommer gå finfint det vet jag, men jag vet det för att jag vet något som få vet, det som är min räddning. Det som är mitt ljus i tunneln, det som gör att det går att andas, om det så är med ett sugrör som sticker precis ovan ytan. Något jag inte kan avslöja i bloggen, inte än.
Jag kände mig rätt kaxig på vägen till mötet - ungefär lika dränerad kände jag mig efteråt
(och ja, jag fyller snart 34 - barnslig kommer jag vara till den dagen jag dör)
Wo ho hoooo vilka underbara kort på dig!!:) fantastiska! Jag älskar också att vara barnslig och bjuda på mig själv, det får man, det gör livet lite roligare.
SvaraRaderaVad synd att det kändes sådär under mötet.. Det är trist när man får sjukrollen "påtvingad" på sig. I vardagen kan man ju oftast känna sig som vanligt och normal när allt rullar på liksom.
KRAMAR!!
Gud vad vacker du är kvinna! Spännande med en hemlighet :) Hoppas arbetsträningen kommer gå bra, försök ta de lugnt. KRAM Jennifer
SvaraRaderaJenny.... haha ja man får visa sig från sina bästa sidor ibland, bjuda på sig lite va.... kram tillbaks!!!
SvaraRaderaJennifer.... men sötnos, tack!! Jag som aldrig någonsin känner mig så... o hemligheter är spännande va... kram till dig fining
sv: Tack Hanna!
SvaraRaderaJag önskar att det fanns mer hjälp att få. Ätstörningsenheten erkänner att de inte har kompetens nog att behandla min primärdiagnos och öppenvårdspsykiatrin erkänner att de saknar kompetens att behandla ätstörningen och de har _inget_ som helst samarbete mellan enheterna. Ibland känner man sig onekligen som om man ligger på golvet mellan två stolar och kippar efter luft som en fisk på torra land (vad snyggt jag vävde ihop två metaforer där, eller inte, haha).
Jag har haft lithiumbehandling tidigare och även monoterapi med Lamictal, men det var väldigt svårt att träffa rätt på lithiumvärdena med så "varierande" kosthållning (eller ja, varierad vätskebalans i kombination med mkt träning). Fick heller aldrig "godkänt" på mina njurvärden pga misstänkt uttorkning.
Jag ska göra mitt bästa för att ta nya tag i morgon, en natts god sömn skulle inte sitta fel däremellan förstås.
---
Tack åter igen för värmande kommentar och jag hoppas att du känner dig fit for fight när det blir dags att börja arbetsträna!
Kramar
Känner igen det där.... sjukare än man känner sig, sjukare än man är!
SvaraRaderaGo for it-du fixar det! Lyssna bara till dig själv och var rädd om dig.
Spännande med den där hemligheten du verkar ha...
Vad är det du jobbar med?
SvaraRadera