Överlevde!

Jorå, jag överlevde och är vid gott mod.

Första dagen med arbetsträning - hatar fortfarande det ordet - och jag har mer energi än någonsin. Jag grunnade extra igår om huruvida mitt beslut, som är något annat än mina läkare rekommenderat och annat än försäkringskassan från början erbjudit. Men det känns helt rätt.

Bara det att kunna samåka med maken, inte jobba hela dagar, få en stunds egentid innan vi åker hem och hämtar knattarna. En fri dag att ägna åt eftertanke, vård och omsorg på min äs-mottagning. Jo, det är rätt beslut och skulle det visa sig att jag har fel så går det säkert lösa, inget är omöjligt, right?


Jag har fått frågan ett par gånger om vad jag jobbar med. Klurat på hur jag ska göra, ska jag avslöja eller inte. Jag har kommit fram till att för andras skull, inte gå in på detaljer vart och vad jag arbetar med. Dels för att det är så specialiserat, dels för att vi är få på vår avdelning och jag har ju tidigare sagt att tonen, läget är lite speciellt, att arbetsmiljön av flera orsaker inte är den ultimata. Därför vill jag inte gå in på det mer, för att hålla det lite anonymt, för andras skull. Iallafall i dagsläget.

Det jag kan säga är att ni som gissade att jag jobbar på sjukhus, ja det är en korrekt sådan. Det får räcka så, jag värmer mig med en vit rock, har fula vita skor och allmänt tråkiga passformslösa sjukhuskläder. Det är jag i min yrkesroll.


Idag gick det iallafall kanonbra, var ju dock bara där några timmar, men fick ändå tillbaks känslan av mötet med patienter, att gå in i yrkesrollen och möta mina kollegor. Vissa ansikten gladde mig givetvis mer än andra, så är det ju alltid.

Det här kommer gå bra! Jag känner hur stark jag är som människa. Svagheter har jag, känsligheter likaså, men jag har en stark grundpersonlighet.

Ingen sätter sig på mig - det är jag uppenbarligen bäst på helt på egen hand

.