Roten till mycket ont är dålig självkänsla. I dagens samhälle är det ju på snudd omöjligt att vara just frisk, helt frisk med sunda tankar och fri från kompensationstänk. Någonstans på vägen i livet har vi blivit inpräntade att vi faktiskt inte duger som vi är utan att vi måste sträva efter ett annat ideal, något vi egentligen inte är.
Det känns och låter så självklart hur man ska tänka och leva men finns den onda roten då är det lätt att stirra sig blind på verkligheten och uppfatta vad som är ok och vad som inte är det. De friska ätstörda är många och tror att de är just friska. Det är svårt.
Jenny har gjort ett reportage för NSD, Norrländska socialdemokraten, om just detta. Det är så bra och så viktigt det hon tar upp. Vi kan inte ändra vår egen rot men vi kan ge våra barn möjligheterna att ifrågasätta det sjuka samhälle vi lever i, skapa en stark självkänsla hos dem så att de klarar att stå emot, att se.
Vi som har levt med detta, vi som är sjuka och våra nära och kära, vi har förmånen att ha ett försprång.Vi känner till varningssignaler, vi är informerade om vad man ska äta och hur. Vi vet att känslor och mat ofta felaktigt drabbas samman. Vi har kunskap och erfarenheter vi kan utnyttja - till förmån för våra barn.
Reportaget hittar du HÄR
Bild: Jenny Larsson, förskolepedagog, aktiv medlem i riksföreningen anorexi/bulimikontakt, frisk och full av erfarenheter av ätstörningar
Foto: Kurt Engström
.
Verkligen glad att du tyckte om reportaget!
SvaraRaderaJag är faktiskt mer än glad, jag är tacksam och stolt att någon står upp för så viktiga åsikter! Du är grym! Glöm inte det!
RaderaDet här är något som ständigt ligger i bakhuvudet. Dottern är tyvärr alldeles för lik mig på vissa sätt, i sin strävan att aldrig göra fel och alltid tycka att hon själv är lite sämre. MEN: jag tror att du har rätt i att vi som vet har ett försprång - för även om hennes självkänsla (och självförtroende också för den delen) inte är på topp har hon inga betänkligheter kring mat eller sin kropp. Hon är på ett sätt skrämmande lik mig som 7-åring (tack och lov inte som fördärvad snart 30-åring!) Men samtidigt redan klokare: hon vet att idealen är onormala, att det finns människor som blir sjuka av dem. Hennes övriga krav på sig själv smärtar mig, men eftersom jag känner igen varenda tvivel, varenda tår över den egna "oförmågan" över någon småsak, fångar jag direkt upp det, pratar, förklarar, tröstar. Och hoppas att något går in. För jag om någon vet ju hur alla dessa små tendenser kan ta sig uttryck längre fram...
SvaraRaderaJag tycker det är jättebra att det här med "friska ätstörda" tas upp mer och mer. När jag som yngre var större än alla andra - eller när jag som sjukast var magrast - tänkte jag hela tiden att alla andra bara var mer normala, hade bättre karaktär, kunde äta "normalt" och se ut som de gjorde o.s.v. Som tillfrisknande inser man att det inte är normalt någonstans, att leva som många i dag gör.
Och där kanske det största försprånget ligger? Det är klart jag oroar mig för hur jag ska ha påverkat mina döttrar, men att de skulle hamna i det där mellantinget känns på något sätt som en omöjlighet: de kommer förstå att det vore att leka med elden. Och de har sett hur jag bränt mig!
Ämnet om de friska ätstörde bör verkligen belysas mer, för vi går verkligen inte i rätt riktning när det gäller mat, synen på sig själv mm.
SvaraRaderaVi har ett försprång, det är jag övertygad om! Jag förstår att det säkerligen retar många som inte förstår, men tyvärr är det en sanning, iallafall enligt mig.
Tack för kommentarer och jag är helt säker på att du är en fantastisk mamma! Dina döttrar ska vara glada över att du har den ryggsäck och den erfarenhet du har, eftersom du använder den rätt!
KRAM