Måste få ställa en motfråga nu.... Är du aldrig rädd för att dö, tyna bort? Du har ju skrivit en del om döden. För en del blir ju det slutet pga den där jävla sjuka sjukdomen. För en som inte varit sjuk på det här viset så känner jag att det skulle vara peppning nog att sträva efter att bli frisk. Men samtidigt kan jag också tänka att det inte alls hjälper det minsta när man befinner sig mitt i det. Hur känner du inför det? Känner inte du så att det egentligen borde räcka för att bli frisk. Att få stanna kvar här hos nära och kära... Kanske dum fråga, för klart du känner så, men du kanske förstår hur jag menar?
JO, varje dag tänker jag tanken. Att jag skulle tyna bort finns inte på världskartan då jag ser mig själv som helt
Visst är det livet i sig som peppar mig allra mest! Vem vill inte se sina barn växa upp, vara en del av deras liv. Men det räcker inte helt, för Ana är otroligt stark, talar ständigt om för mig att det minsann inte är nåt fel på mig, att jag har lååångt kvar till det där sista sträcket. Det krävs styrka utöver det.
Logiskt bör det räcka med motivationen att enda som gäller är att dö eller bli frisk men tyvärr fungerar det logiska väldigt dåligt ihop med Ana. Men det är som du säger, den allra starkaste motivatorn och även en av anledningarna till att jag har den här bloggen.
JAG vill bli frisk! Hon vill det inte, men JAG vill och JAG ska!
(sen finns det INGA dumma frågor, alla frågor är bra, utvecklande och undervisande, hellre för många frågor än för få)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar