Svar på tal

Ett par frågor kom! KUL!


Jag undrar hur dina barn "tar" att du inte äter med dem? Vad säger dem och vad säger du. Om dina barn äter något och vill bjuda dig vad gör/säger du då?


Barnen är inte så stora än, yngsta som är 2,5 år har ingen insikt i detta och vill sällan "bjuda" mig på mat, frågar inget utan är mest intresserad av att sno den man jag har på tallriken vid de tillfällen vi sitter ihop och äter.


Sonen däremot har ibland undrat om inte jag ska ha mat men verkar acceptera att jag inte alltid äter tillsammans med övriga. När jag väl får frågan varför jag inte äter så svarar jag ofta att jag äter senare eller att jag inte kan äta när det är sånt väsen runt bordet. Dumt men det är jättesvårt att hantera. De få gånger han vill bjuda på sin mat, för han är en jättekrångelpelle när det gäller just mat, så säger jag rakt av bara nej tack. När jag är ledsen och får min ångest är det mycket värre däremot, då tror han att jag ska dö och blir jätteledsen vilket leder till än mer ångest hos mig. Så det med barnen, framförallt sonen, är skitjobbigt! 






Det vill jag gärna veta, hur man ska och inte ska bete sig eller säga till någon med ätstörningar.




Det allra viktigaste är att särskilja på personen och sjukdomen. Att man inte "är en sjukdom" att felaktiga beteenden inte är personen i fråga utan sjukdomen. Det är SVÅRT! Sen tror jag personligen inte på att tassa som katt kring het gröt, jag tycker absolut att man kan vara mer rakt på sak och fråga om det är ok att undra. Att låtsas som inget stärker bara sjukdomen, för det talar om för den som är sjuk att man inte är "tillräckligt" sjuk" för att det ska uppmärksammas och därmed måste man fortsätta med sitt destruktiva beteende. 


Man har inte valt sjukdomen, det är viktigt att veta. Man väljer inte direkt att "inte äta" eller "kompensera" eller hur nu sjukdomen går i uttryck, för det skiljer väldigt mycket. Alla irrationella beslut som styrs av sjukdomen styrs också av den ångest som hänger så tajt ihop med en ätstörning. Iallafall för mig. Ju mer man går ner i vikt desto starkare blir sjukdomen, man blir mindre klarsynt och man tappar sina ögon, slutar se verkligheten. Rösterna i huvudet blir starkare och mer bestämda, självbilden får mer och mer mental stryk.


En person som håller på att tillfriskna, oavsett i vilket stadie utom möjligtvis i slutskedet är oerhört känsliga för all form av kritik. Då tänker jag främst på den kritik som är menad som positiv av omgivningen. Den vänliga meningen "du ser piggare ut" "det verkar gå bättre/bra för dig" "åhh du ser mer livfull och fräsch ut" kan ge enorma bakslag!! Detta verkar alltså helt tvärtom mot vad man hade tänkt eller menat.


För även om man går upp i vikt är man fortfarande sjuk, vikten har INTE med sjukdomen direkt att göra, den är mer ett uttryckssätt för anorexin inte sjukdomen i sig. En vänlig kommentar kan göda Ana som tolkar vänliga kommentarer som ett bevis på viktuppgång vilket är det värsta som kan hända för henne.


Så kritisera inte, varken negativt eller positivt på det ytliga. Fråga istället om personen i fråga mår bättre, hur man själv upplever att det går och hur det fungerar i sin helhet. Utgå inte från det du ser, se personen bakom istället. För tro inte att  bara för att man går upp i vikt att allt automatiskt är bra eller bättre, det kan vara tvärtom! Man är oerhört känslig i det skedet som sagt, jag är och jag tror som sagt att fler upplever/har upplevt det som jag. Viktuppgång är ju givetvis en förutsättning för att bli frisk, men svårt att hantera under tillfrisknande. 


Att man äter betyder inte alltid att det är på väg åt rätt håll, för utomstående har ingen aning om hur kaoset är på insidan eller om det kompenseras. Så utgå aldrig ifrån det du ser.






Oj, jag skulle säkert kunna skriva massor mer. Dock skiljer det sig säkert mycket från person till person, allas ätstörningar har ju olika uttryck och olika orsaker även om det finns många gemensamma nämnare. 




KUL med frågor, hoppas ni fått ut något av mina svar!